Det är troligt att många som följt utvecklingen i da Costafallet kommer att betrakta rättegången i Attunda tingsrätt som manipulerad.
Den domare som från början svarade för målet blev snabbt ställd åt sidan, när han visade sig obekväm för staten, som ju var läkarnas motpart och domarens arbetsgivare. Rådmannen Nils Hedström underkände i en mellandom statens krav på att fel och försummelser i da Costafallet skulle anses preskriberade.
Det var Hedströms beslut som gjorde det möjligt för läkarna att till slut få upp denna rättsskandal till granskning i en svensk rättssal. Men den slutliga domen i skadeståndsmålet skrevs inte av Hedström, utan av tre domstolsjurister som stoppades in som ersättare och som nu – inte oväntat – visat sig lojala med det rättsväsende som stått inför rätta.
Det kostar på att gå emot lynchjustisen i da Costafallet. Det fick inte bara rådmannen Hedström erfara. Det drabbade också den f. d. lagmannen Lars-Erik Tillinger, när han som HSAN:s ordförande vägrade att frångå de rättsliga principer, som styrde nämndens verksamhet.
Tillinger hängdes ut i kvällspressen och fick i ett telefonsamtal från departementet veta att hans förordnande inte skulle förlängas. Något liknande fick även civilrättsprofessorn Anders Agell uppleva, när han långt senare engagerade sig i läkarnas sak och därmed fick sitt förstånd och sin akademiska heder ifrågasatt av juristkollegor.
Vad visar då domen i skadeståndsmålet mer än att de tre undertecknarna Sten Falkner, Anders Erlman och Birgitta Widebäck nu rättat in sig i ledet av domstolsjurister och åklagare, som slår vakt om de domar som avkunnats i da Costafallet och som till varje pris vill förhindra en kvalificerad prövning av läkarnas påstådda skuld?
Ja, domen visar t. ex. att tingsrätten inte lyckats bortförklara ett drygt tjugotal fel och försummelser, som man erkänner mycket väl kan ha förhindrat en för läkarna gynnsammare utgång av den rättsliga prövningen. Men eftersom läkarna enligt tingsrätten inte på ett övertygande sätt kunnat visa att så verkligen kunde ha blivit fallet, så har de ingen rätt till skadestånd. Och då ska man vara medveten om att tingsrätten samtidigt avvisat kritik på ett hundratal andra punkter, som man ansett vara helt obefogad.
Ett intressant exempel på det senare är den avgörande vittnesbevisning, som lämnades av det s.k. fotohandlarparet. Dessa påstods kunna visa att en av läkarna lämnat in bilder på en styckad människokropp till framkallning.
Tingsrätten finner ingen anledning att kritisera någon för det sätt på vilket denna påstådda bevisning framtagits, utan nöjer sig med att påpeka att utpekandet ”borde ha bedömts med viss försiktighet”. Den som är intresserad av att granska detta understatement kan på egen hand ta del av polisens inspelningar av vittneskonfrontationerna på http://www.mediemordet.com/fotohandlarparet/
Slutligen visar tingsrättsdomen på ett övertygande sätt att läkarna knappast kan räkna med att få rättvisa genom det svenska rättsväsendets försorg. Det är viktigare för domstolarna att skydda sig mot kritik än att släppa fram denna rättsskandal, som hotar så många juridiska makthavares anseende.
För läkarna återstår kanske inte mycket mer än att vädja till de riksdagspolitiker, som kan tänkas ha tillräckligt mycket civilkurage, hederlighet och empati för att se till att en granskningskommission nu går igenom da Costafallet och drar de slutsatser, som rättsväsendet helst vill mörka.
Men förutsättningen för ett sådant scenario är säkert att medierna med eftertryck kräver att en granskning kommer till stånd.
Och på den punkten har tingsrättsdomen faktiskt medfört en oväntad ljusning. Reaktionerna från tunga opinionsbildare som TV4, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet, Expressen och ett antal andra redaktioner ute i landet visar att läkarnas sak nu för första gången framstått som en viktig principiell fråga också ute på redaktionerna.
Ett frapperande undantag är dock Sveriges Television, som under en följd av år misstänkliggjort läkarna genom tendentiösa reportage i Uppdrag Gransknings regi. Detta tycks spegla ett åsiktsklimat inom den statliga televisionen.
I ABC:s nyhetssändning efter domen den 18 februari förklarade programledaren Peter Salander att läkarna ”tidigare dömts för ett uppmärksammat styckmord” – ett defamerande och felaktigt påstående som naturligtvis gav en skev bakgrund till det följande nyhetsinslaget (SVT Play ABC-Nytt 18 febr kl 18.15).
Det blev knappast bättre när Rapport en stund senare tog upp nyheten. SVT-reportern Marit Hübinette hade vinklat inslaget för att ge intryck av att läkarnas skuld på ett betryggande sätt tidigare fastställts genom att inte mindre än 25 domstolar behandlat deras ärende.
Utan att tänka på att de personer som syntes i bild bakom henne i tingsrättskorridoren kunde vittna om att SVT-reportern just fått den 146-sidiga domen i sin hand, förklarade reportern inför tv-kameran att det var ”en ovanligt lång och välskriven dom och ett tecken på att rättsväsendet velat gå igenom det här långa fallet som tagit 26 år för rättsväsendet att komma ända hit” (SVT Play Rapport 18 febr 19.30). Så arbetar en reporter inom public service med en på förhand uppgjord agenda i ett politiserat rättsfall.
Jag hoppas att det finns krafter utanför det juridiska kamaraderiet som till slut kan bryta motståndet mot att granska denna historiska rättsskandal och att det finns redaktioner som nu tar rättsrötan i da Costafallet på allvar. Denna sak angår inte enbart läkarna, den angår oss alla.
Per Lindeberg
Kommentera artikeln
