En nu 36-årig kvinna och en 39-årig man har tillsammans en 15-årig son. Sonen berättade att föräldrarna under ett stort antal tillfällen år 2006-2009 utsatt honom för misshandel genom att slå honom med ett skärp. Sonen menade att slagen var straff för att han klottrat i skolan, misskött sig i skolan eller kommit hem sent.
Föräldrarna förnekade brott och förklarade att de inte utsatt pojken för något våld alls. De menade att pojken var stökig och utåtagerande och att han hade svårt att de konsekvenser av sitt handlande.
I maj 2009 hade pojken på nytt klottrat i skolan. När poliserna berättade att pojkens pappa skulle komma och hämta honom berättade han att hans föräldrar sagt att de skulle slå honom samt skicka honom till hans mormor och morfar som bor i Polen om hade gjort något dumt igen. Polisen grep därför pappan och placerade pojken i fosterfamilj.
Tingsrätten fann att det var pojkens berättelse som skulle läggas till grund för bedömningen och dömde därför bägge föräldrarna för grov fridskränkning till ett år och sex månaders fängelse vardera. De skulle även solidariskt betala sonen 70 000 kronor i skadestånd.
I hovrätten berättade sonen att han ljugit om våldet för att han inte ville bo kvar hemma men inte heller ville att föräldrarna skulle skicka iväg honom till Polen.
Hovrätten finner till skillnad från tingsrätten att pojkens trovärdighet och tillförlitlighet är låg samt att föräldrarna istället framstår som trovärdiga. Hovrätten menar att det inte går att bortse från risken att pojken, som samtliga vittnen beskrivit som stökig och utåtagerande, obetänksamt lämnat oriktiga uppgifter i tingsrätten för att uppnå kortsiktiga fördelar.
Med hänsyn till pojkens låga trovärdighet samt vad som framkommit i hovrätten friar hovrätten såväl mamman som pappan från ansvar.
Veronica Hult
veronica.hult@dagensjuridik.se
