Iskyla och understimulans – lämplig avstamp för lagreformer?

Jag har tvingats tillbringa den sista månaden inisad och insnöad i mitt eget hem, barrikaderad av snöhögar men framförallt av lömsk is – is på trottoarer och is från ovan. Isen på marken har jag, om än i ringa omfattning, kunnat attackera och bemästra med hjälp av de dubb-försedda kryckor jag fått hyra av min husdoktor, men ishotet från ovan har blottlagt nattsvarta och elaka sidor i min personlighet som ej tidigare framtvingats idagsljuset.

Inte visste jag att jag, Annika Lagerqvist Veloz Roca, kunde sitta och fundera ut olika illasinnade och ”smärtsamma” lagprojekt med stöd av vilka man eventuellt skulle kunna få, läs tvinga, det är det jag vill (!), folk att ta sitt personliga ansvar för sina egna ägandes istappar!
  
Hela eländet – bråddjupet i min själ – utlöstes rent akut av en intervju i radion, där en bostadsrättsföreningsmedlem förklarade att man i hennes förening nekat anlita en snöröjare sedan denne begärt extra betalt för att göra en snabbutryckning i akut läge. Jag satte kaffe i vrångstrupen och undrade hur dum man egentligen får tillåtas vara, utan att drabbas av samhällets straffmekanismer eller åtminstone av ett avslag på ansökan om bostadslån av sin personlige bankman.

Mina tankar började vandra i banor så som att denna bostadsrättsinnehavare antagligen inte har insett att istappen är hennes personliga problem – i än högre grad, eftersom hon tillika insett att den utgjorde en fara och måste tas bort, dvs. i hennes specifika fall börjar vi väl närma oss ett överlagt brott – ska vi rubricera det grov misshandel eller till och med ett överlagt mordförsök??
 
Här bröts mina tankar av ett generat fnitter och så kopplade jag in lagstiftningsmaskinen på en ny bana. OK, ingen brottmålsrättegång, men hur skulle det vara om man istället skapade en modern skampåle?? DET kanske skulle vara ett effektivt och verksamt medel för att få folk att besinna sig och agera omtänksamt mot sin omgivning!
  
Vad jag kom att tänka på är att man skulle kunna ta hjälp av modern videoteknik och genom ett fotomontage sätta upp väl liknande porträttfoton av samtliga delägare i en bostadsrättsförening på husfasaden till de fastigheter där delägarna inte tagit sitt personliga ansvar för sina medmänniskors liv och hälsa och skyndsamt låtit bortförskaffa elaka istappar av mordredskapsformat. Att på detta sätt få skylta med sitt medmänskliga tillkorta kommande och kanske därigenom också få sig till livs en snabblektion i vad som faktiskt åligger en fastighetsägare kanske vore ett effektivt bekämpningsmedel mot istappar i huvudet?(Ett enkelt sätt att undgå denna nesa är ju att inköpa och underhålla en elkabel, som håller taket isfritt och omgivningen utan oförtjänta bulor och sjukhusvistelser.).
  
När jag slutat älta denna surdeg, återstod att försöka hitta lite förströelse mellan värktabletterna. I mitt hem har vi en TV med flera hundra kanaler, varav en handfull är uthärdliga också på udda natt tider, dvs. då när man behöver få lite hjälp att skingra tankarna. Fick dock tag på ett program som återuppväckte lagstiftaren i mig och dessutom mina allra starkaste moderskänslor – jag är nog en riktig hönsmamma rakt igenom, om sanningen ska fram. Programmet i fråga var en ocensurerad höjdare för alla pedofiler – ingen censur och inget porrsurf krävs, bilderna levereras utan att någon tar betalt i lönndom, utan betalningen utgår via den månatliga TV-avgiften till Com.hem.

I detta förfärliga program slåss en massa överviktiga mammor och enstaka pappor om vems lilla flicka som ska vinna en skönhetstävling. Här är det inte fråga om små rosiga glada ungar i bekväma frottékläder, utan här har föräldrarna omvandlat ett flickebarn i åldern 4 – 8 år till en mini-pinuppa på nattklubb à la Las Vegas med hjälp av löshår och avancerad make up samt matchande kläder. Rörelsemönstret ska vi inte tala om – vissa rörelser som barnen instrueras att utföra anser jag vara rent obscena – jag blev så upprörd att jag spontant kom att tänka på ett LvU-ingripande mot samtliga deltagande, men serien produceras i USA, så tanken var dödfödd.

Då började jag fundera i censurhållet och undantaget i TF 7 kap för barnpornografi – vad som uppvisades här anser jag personligen delvis vara rena gränsfall – ska man verkligen få behandla sina barn på detta vis – när man i samma land, USA, rycker ut och sätter BH och trosor på en isskulptur av Venus från Milo – damen utan armar, ni vet.
  
Kort sagt, världen är galen. När ska man förresten, som kulturchefen i SvD Stefan Eklund frågade i dag, ställa några konstnärliga anspråk på Lars Vilks? Vari ligger verkshöjden i hans ”rondellhund”? Jag har frågat min konstkunniga omgivning, men ingen har kunnat ge mig ett tillfredsställande svar. Hela affären ger en obehaglig bismak av ”egotripp”, som man dessutom ska tvingas delta i för skyddande av yttrandefriheten. Därmed intet gott sagt om fanatikerna som reagerar med mordhot.
 
Annika Lagerqvist Veloz Roca
Docent