Domstolarna måste göra ett grundligare jobb

Vi jurister har en tendens att bli mäkta irriterade när någon – i all regel en bloggare, en politiker eller en journalist – inte förstår saker som vi anser vara grundläggande, fundamentala, för den svenska rättsordningen.

Jag själv är inget undantag: mina inlägg på min egen blogg och på Juridikbloggen utgör försök att inom ramen för högskolornas tredje uppgift föra ut budskapet om juridikens fundamenta till allmänheten, att hjälpa till att förebygga missförstånd och fördomar.

På sistone har jag dock börjat undra vem det egentligen är som är problemet. Visst, allmänhetens känsla för oskuldspresumtionen, uppgiftsfördelningen mellan politik och juridik eller innebörden i åklagarens uppdrag är ofta underutvecklad, men det är inte precis så att vi jurister gör det enkelt för andra att förstå vad vi håller på med. Jag menar i detta sammanhang inte lagtextens eller juridiska besluts ordalydelse – där tror jag att kraven på det juridiska språkets pregnans inte alltid går att förena med kraven på lättförståelighet – utan jag menar att vi jurister inte ens alltid gör oss mödan att ange några skäl över huvud taget för våra beslut och uttalanden. Ändå blir vi irriterade när vi möter kritik.

Ta domskrivningen. Jag håller mig här till tvistemål – den måltyp som jag läser mest –, men jag har ingen anledning att tro att det skulle vara annat i andra typer av mål. I de övervägande flesta domar jag läser kan jag följa det juridiska resonemanget och bli övertygad (eller inte) av det, men jag vet väldigt sällan vad parterna anfört för bevisning eller hur de i detalj argumenterat. Det är ibland som om någon bevisning inte fanns, som om parterna aldrig givit sin syn på saken. Det är en ren regelanalys som utgör domen – ibland förekommer också rättspolitiska överväganden –, utan att den tvist som saken faktiskt gällde kommer fram.

Ett enligt min mening ganska typiskt exempel är NJA 2007 s. 879 (Vikingstadsmålet, som jag kommenterat i JT 2008/09 nr 1 s. 100 ff.). Ett åkeri hade före transport blandat olika sorters olja för ett fartyg. Blandningen blev fel, varpå fartygets maskineri skadades. Frågan var huruvida skadan i förhållandet mellan käranden och svaranden i målet utgjorde en transportskada och var preskriberad, eller en produktskada som inte skulle ha varit preskriberad. Högsta domstolen fann att skadan var en transportskada. Jag har aldrig förstått exakt hur domstolen kom fram till detta slut.

Högsta domstolen säger i domen att det funnits ett ”sakligt samband” mellan anvisningarna hur oljorna skulle blandas och transportuppdraget. Det som domstolen inte förklarar – och det som inte heller underinstanserna förklarar – är, vari detta sakliga samband bestod. Samtliga domstolar konstaterar bara att blandningsanvisningarna ingått i transportuppdraget. Hovrätten konstaterar till och med att parterna var oense om huruvida ett eller två uppdrag förelegat mellan parterna, men skriver ändå bara att ”övervägande skäl” talar för att blandningsanvisningen ingick i transportuppdraget. Vari hovrättens skäl bestod, och varför de övervägde, förklaras inte. Man vet inte ens varför den ena parten ansåg att ett och den andra parten ansåg att två uppdrag förelåg.

Och så är det ofta. I Allbrödsmålet som avgjordes i höstas (NJA 2009 s. 672) går det inte att följa hur domstolen kommer fram till sitt domslut. Efter att Högsta domstolen konstaterat att enligt svensk rätt det finns en rätt till skälig uppsägningstid i långvariga återförsäljningskontrakt, räknas en mängd faktorer upp som gjorde sig gällande mellan parterna i vad avsåg att fastställa denna tids längd. Uppräkningen av faktorer avslutas med: ”Den skäliga uppsägningstiden bör därför, som hovrätten ansett, utgöra tre månader.” Det framgår inte hur de olika omständigheterna viktades mot varandra, eller varför just tre månader är det som anses vara skäligt. Varför inte fyra månader? Eller två? Varför inte ett halvår? Ingen aning. Ingen förklaring. Blankt.

Hur kan vi då vara förundrade över att folk inte förstår? Parterna och deras ombud lägger ned timmar och dagar på att utveckla sina resonemang, föra fram sina poänger, göra sina utredningar. De får svaret att ”övervägande skäl” talar för den ena partens lösning. Hur har domstolen värderat bevisningen? Hur bemöts den tappande partens argument? Kräver inte grundläggande anständighet – helt bortsett ifrån värnandet om respekten för rättsväsendet – att man gör sig mödan att ta parterna på allvar och bemöta det de sagt? Utförligare motiveringar och resonemang skulle också göra domarna mera användbara för det juridiska samfundet och alltså ge dem mera tyngd som prejudikat för andra mål. Ibland kanske domstolen skulle ta fel och behöva backa från en position: med tanke på att Högsta domstolen inte ens kallar till plenum längre när en av dess avdelningar öppet går emot tidigare praxis – såsom skedde i Allbrödsmålet – innebär detta knappast någon större skada.

Jag kommer också i framtiden att vara irriterad över bloggare som angriper ”juristerna” när de är missnöjda med lagstiftningen, över justitieministrar som leker med tanken att kasta grundläggande rättsstatlighetsgarantier över bord, över journalister som inte kan göra sin research. Visst.

Jag är dock minst lika irriterad över beslut som inte motiveras, över bevisning som förefaller ignoreras och över stora hopp i resonemang som mest av allt borde vara utformade för att övertyga. Domstolarnas vishet bör inte vara outgrundlig, utan den bör redovisas öppet och i detalj.

Domstolarna måste börja skriva utförligare domar och bemöta parterna med den respekt dessa förtjänar.

Jakob Heidbrink

Kommentera artikeln