Imorgon sammanträffar fem justitieråd för att avgöra min tionde ansökan om resning i det mål genom vilket jag dömdes till 5 års fängelse för en rad våldtäkter.
Sedan dess har jag sökt resning 9 gånger utan framgång. Nu, i min tionde ansökan, har jag rullat upp en lång lista av nya omständigheter som har framkommit sedan domen vann laga kraft med särskilt tonvikt på dem som framkommit i samband med den aktuella ansökan.
Om hovrätten hade känt till alla dessa omständigheter hade jag omöjligen kunnat dömas. Det råder därför inget tvivel om att de juridiska rekvisiten för resning är numera uppfylld. Frågan är bara om de ansvariga justitieråden innehar det civilkurage som krävs för att rätta till ett så grovt misstag som detta?
Man kan summera min historia så här: Ett ”kändisragg” blev av tjänstemän inom rättsväsendet omvandlat till brottet våldtäkt. Det må vara moraliskt förkastligt, men det är inte brottsligt att begå det typ av sexualbedrägerier som jag begick även om ”bedragaren” är 42 årig man och ”de bedragna” är 20-åriga kvinnor.
Om bedragaren är ”kändis”, vilket jag var, kan det bli hett stoff för skvallerpressen. Det är priset man får betala för sitt dåliga omdöme. Men när rättsväsendet dömer personens moral och dessutom med så bristfälliga bevisvärderingar som i den bräckliga domen mot mig, överskrids gränserna för det acceptabla.
Domen mot mig var ett resultat av ett omfattande mediedrev som pågick under flera månader. Jag framställdes i kvällspressen som en skyldig våldtäktsman långt innan min sak fick sin rättsliga prövning.
När då saken hamnade i domstolen hade den sensationella och negativa bilden av mig redan fäst sig hos mina anklagerskor. Det var inte svårt för dem att överdriva händelserna.
De blev, precis som jag, offer för mediernas girighet och juristernas dåliga kunskaper och föråldrade synsätt. Journalister och tjänstemän inom rättsväsendet har för länge sedan förträngt sina egna ageranden och gått vidare med sina liv i den falska tron om att Billy Butt skulle krypa ihop i något hörn och försvinna.
Men så blev det inte. Jag har aldrig gett tappt utan idogt fortsatt att kämpa för upprättelse under alla dessa år. Jag har, som ”gubben i lådan” lyckats poppa upp och bita en och annan i kinden, inte minst Högsta domstolens ledamöter som insett att jag menar allvar om att jag är oskyldig till det brott för vilket jag blev dömd.
Högsta domstolen har visat förståelse för min sak när stor oenighet rådde i min åttonde resningsansökan 2006. Justitieråden Ann Christine Lindeblad och Torgny Håstad skrädde inte orden i deras kritik av hovrättens dom och i synnerhet deras fördömande av hovrättens ”synsätt” . Enligt dem förelåg synnerliga skäl för beviljande av resning (Beslut i HDs mål nr: Ö4323-00 sid 8 – 12).
Det blev ingen resning den gången därför att de övriga tre justitieråden, Marianne Lundius, Ella Nyström och Nina Pripp saknade de livserfarenheterna som behövdes för att begripa sig på ett sådant här mål. Samtidigt saknade de det civilkuraget som krävdes för att undanröja domen. Jag vägrar tro att tre av Sveriges högsta jurister inte ser vad de övriga två i sammansättningen ser. Det kanske är dags för en debatt om huruvida justitieråd som saknar erfarenhet i dömande verksamhet och i synnerhet i straffrättsfrågor skall få avgöra resningsärenden i brottmål eller inte?
I min förra ansökan var den nya bevisningen så stark att Riksåklagaren inledde en ny förundersökning. Men genom att på ett oerhört amatörmässigt sätt avslöja innehållet av nya hemliga vittnesuppgifter för målsäganden innan målsäganden själv blev förhörd äventyrades hela den resningsansökan och resultatet blev ett avslag.
Det var inte första gången min rättssäkerhet äventyrades. I början av målets förundersökning förhördes flera målsägande, i ett regelvidrigt gemensamt förhör. Senare raderade en fullständig inkompetent polisinspektör ett videoband innehållande bevismaterial som om det funnits i dag hade kunnat ge mig resning!
Men nu har ytterligare ett nytt vittne trätt fram med uppgifter som bekräftar vittnesuppgifterna i det förra resningsärendet. Därutöver har en av Sveriges mest kända journalister lämnat uppgifter angående sina iakttagelser när han som enda reporter i Sverige intervjuade två av målsägandena strax före rättegången.
Hans vittnesmål talar inte om anklagelser om våldtäkt utan snarare om möjligt hämndbegär från kvinnornas sida för att de inte fick de ”jobb” som de hade lovats. Ytterligare en ny bevisning i denna tionde ansökan utgör en teknisk bevisning som fastställer att ytterligare en målsägande ljugit inför sittande domstol. När man lägger ihop dessa omständigheter med allt som tidigare åberopats behöver man inte vara någon Einstein för att konstatera att jag blivit felaktigt dömd och att resning är oundviklig.
I samtliga tidigare avslag har Högsta domstolen skrivit att man inte ansett att de nya åberopade omständigheter räckte till för beviljande av resning. Men mina nya omständigheter har framkommit ”pö om pö” under flera års tid. Det är ungefär som om jag hällt små droppar vatten i en hink varje då och då. Förr eller senare blir hinken fylld till toppen. Så är fallet med de nya omständigheter som jag åberopat och det faktum att de framkommit under en längre tid förminskar inte deras avgörande betydelse därför att de har framkommit sedan efter domen vann laga kraft och de var inte kända av den dömande domstolen.
Med detta menar jag att Högsta Domstolen knappast har något annat val än att bevilja mig resning. I annat fall måste hela resningsinstitutet och Högsta Domstolens och i synnerhet Riksåklagarens lämplighet och kompetens för att tillämpa det på ett rättfärdigt sätt, granskas av företrädarna för den tredje statsmakten, och en sådan granskning får justitieråden och Riksåklagaren tåla.
William ”Billy” Butt.
Kommentera artikeln
