Nils Wiklund förordar strikt avhållsamhet vad gäller användandet av vittnespsykologisk expertis vid bedömningen av vittnesutsagors tillförlitlighet. Det huvudsakliga problemet är, menar han, att det saknas en godtagbar metod för utvärdering av vittnespsykologiska sakkunnigutlåtanden som är förenliga med domstolsprocessens nuvarande utformning.
Muntlighets- och omedelbarhetsprincipen gör det svårt för domare, och särskilt för nämndemän, att skaffa sig en rättvisande bild av utlåtandena. Även om vittnespsykologin kan vara till hjälp, exempelvis vid värderingen av utsagor om påstådda övergrepp, hävdar Wiklund att dess plats inom rättsväsendet inte är given.
Hur ska rätten förhålla sig till mål där bevisningen endast består av en anklagelse eller ett erkännande?
– Saknar man möjlighet att granska ett utlåtandes vetenskaplighet, så kan man fråga sig om man överhuvudtaget bör använda sig av det i bevisningen. Då den granskning som utsagepsykologiska utlåtanden fordrar inte kan inordnas i den ytterst koncentrerade domstolsprocessen, bör man tillsvidare avstå från att använda sig av dem, säger Nils Wiklund.
På grund av att det på senare år tillkommit ”pseudovittnespsykologer” som skriver utlåtanden som till det yttre är identiska med autentiska utlåtanden, blir domstolarnas brist på en acceptabel värderingsmetod, i kombination med den tilltro man i allmänhet fäster vid sakkunnigas utlåtanden, ett hot mot rättsäkerheten, menar han.
Korrekt utförda utsagepsykologiska analyser kan onekligen vara till stor hjälp för rättsväsendet, men bör förenas med en av rätten utförd bedömning av deras bevisvärde.
– Ett särskilt granskningsråd av samma typ som SKL, som i förväg kunde fastslå utlåtandets vetenskaplighet, är en möjlig väg att gå. En annan är att införa en särskild legitimation för de sakkunniga som får genomföra vittnespsykologiska analyser. Men till dess att frågan lösts, bör man nog undvika att använda sig av sådana utlåtanden överhuvudtaget, säger Nils Wiklund.
Marcus Norlin
red@dagensjuridik.se
