År 2004 tillkom det norska resningsintitutet, gjenopptakelsekommisjonen, efter omfattande förarbeten, debatter och utredningar. Syftet var att skapa en fristående rättslig instans vilken hade som enda uppgift att utreda begäran om resning.
Enligt gjenopptakelsekommisjonens chef Helen Saeter låg bevekelsegrunderna på det principiella planet. Från lagstiftarens håll har man menat att en fristående rättslig instans ger bättre möjligheter att pröva om förutsättningar för resning föreligger.
-Vår fördel är att vi kan förhålla oss helt objektiva till domstolarnas prövning och att vi har egna resurser i form av jurister och politiskt tillsatta som har som enda uppgift att utreda om förutsättningarna för resning är uppfyllda, säger Helen Saeter.
– Vi kan företa egna efterforskningar, begära in bevisuppgifter samt kalla till intervjuer med de inblandade. Dessutom har förfarandet kring resning gjorts avsevärt enklare och billigare för den enskilde. Förr behövde man anlita en advokat som skulle inge en begäran om resning till domstolen men sedan gjenopptakelsekommisjonens tillkomst kan en enskild skicka in sitt ärende direkt till oss. Om vi finner att förutsättningarna för resning är uppfyllda återöppnar vi ärendet och återförvisar det till domstol.
– Syftet var alltså inte i första hand att avlasta domstolen utan att möjliggöra en bättre och mer tillgänglig juridisk prövning, avslutar Helen Saeter.
I den svenska debatten har förslagen om en särskild resningsmyndighet mötts av kritik ur flera olika aspekter. En har varit att en sådan instans är sämre lämpad än en domstol att utföra en korrekt bevisvärdering och att ansvaret därmed bör det ligga hos domstolen och inte någon annanstans.
Helen Saeter menar att det alltid är vanskligt att i efterhand utföra en bevisvärdering, oavsett var och hur det sker.
– Domstolen står där inför samma problem som vi gör, det finns ingen principiell skillnad mellan vår skyldighet eller kompetens att korrekt avgöra ärendet och en domstols.
Ett annat argument mot upprättandet av ett fristående resningsinstitut har med lagakraftvunna domars orubblighet att göra. Man ska i en rättssäker stat kunna förlita sig på att en dom alltid står sig.
Finns det någon risk med att denna princip luckras upp?
– Man måste först och främst ha klart för sig att lagbestämmelsen om resning inte ändrats i Norge i och med införandet av gjenoptakkelsekommisjonen. Det krävs med andra ord fortfarande i huvudsak nytillkomna bevis, förändrad lagtolkning eller uppenbart fel från domstolens sida, säger Helen Saeter.
Gjenopptakelsekommisjonen kritiserades före beslutet att inte bevilja resning i fallet med den dömde mördaren Fredrik Fasting Torgersen. Kritikerna menade att det rörde sig om ett justitiemord, och att myndigheten höll norska staten om ryggen. Helen Saeter menar att rapporteringen varit överdrivet negativ.
– Kommissionens avgörande på över 500 sidor landar i att det inte uppkommit några nya bevis som föranlett en omprövning av fallet.
Inrättandet av myndigheten har lett till en viss ökning av antalet beviljade resningsansökningar, men, detta beror enligt Helen Saeter i första hand att på att betydligt fler ansökningar inkommit.
– Det är inte lättare att få resning nu jämfört med innan, konstaterar Helen Saeter.
Johan Björkdahl
johan.bjorkdahl@dagensjuridik.se
