Rättsäkerhet – en fråga om resurser

Vid besök förra veckan i häktet/fängelset i distriktet Namaacha i södra Mocambique kunde jag konstatera att de 21 fångarna är inspärrade nära nog dygnet runt i ett rum om ca 5×10 meter.

De intar sina måltider där och bereds inte tillfälle till fysisk aktivitet. Dusch saknas men de kan vaska av sig med vatten ur baljor. Den godmodige fängelsedirektören medgav utan omsvep att förhållandena på inget vis uppfyllde internationella normer för kriminalvård. Men vad skulle han göra i brist på resurser? Han hade ändå lyckats förbättra kosten genom att fängelset odlade grönsaker och jag kunde höra dess höns kackla gällt utanför stängslet.

En liten förbättring är dock på väg. Distriktsdomaren har nämligen (författningsvidrigt) klått en korruptionsåtalad på en mindre summa och (författningsvidrigt) skänkt denna till fängelset så att en anständig toalett kan inrättas i hörnet av rummet.

De som får längre fängelsestraff – vanligaste brott är misshandel, kostölder, datorstölder, smuggling och våldtäkter – förs till provinsfängelset, där förhållandena inte är stort bättre. Bl.a. har fångarna svårt att få ut sina matransoner utan att ge fångvaktarna en dusör och åtskilliga får sitta över sin tid i frånvaron av tillförlitliga register över de intagnas domar.

Den lokale polischefen har ett rymligt huvudkontor tack vare ett bidrag från Danmark och också fordon – men däremot ingen bensin. Så ingen av hans mannar kan rycka ut om alarmet går. Detta är en fråga om bristande rättsskydd men också en rättssäkerhetsfråga: de som tas på bar gärning lynchas inte sällan på fläcken (”mob justice”).

Distriktsdomaren och distriktsåklagaren har rum intill varandra i samma hus. I brist på resurser har de inte kunnat få var sin byggnad. De diskuterar naturligt nog fortlöpande med varandra aktuella mål. Det kan inte vara lätt för allmänheten att förstå deras olika roller.

Det statliga rättshjälpskontoret är f.n. obemannat p.g.a. brist på resurser, varför de tilltalade normalt saknar ombud. Advokater åtar sig ogärna brottmål ute i provinsen. Av Mocambiques 650 advokater (på en befolkning av 21 miljoner) är för övrigt 85 % verksamma i huvudstaden (Maputo). Domaren sa mig att hon ibland fick ta på sig försvararrollen. Jag nändes inte sätta i fråga detta, särskilt som åklagaren menade att det hela fungerade väl.

Det råder vittnesplikt men många vittnen saknar möjlighet att ta sig till domstolen och i avsaknad av bensin kan inte polisen erbjuda skjuts. Vittnena riskerar också inkomstbortfall. Vittnen som skulle ha kunnat vittna till förmån för den misstänkte uteblir alltså i många fall.

Förhållandena i Mocambique – liksom i så gott som alla afrikanska länder – är en påminnelse om att rättssäkerhet först och främst är en fråga om resurser. Men sådana sitter långt inne i ett land där rättsäkerhetens problem står längst ned på den politiska agendan. Bl.a. EU överväger dock en biståndsinsats men frågan är om – och i så fall hur – en sådan kan göra nytta..

CLAES SANDGREN
Innehavare av Torsten och Ragnar Söderbergs professur i rättsvetenskap, Stockholms universitet; Kommissionär, Internationella Juristkommissionen (Genève)

Kommentera artikeln