1994 dömdes Joy Rahman till livstids fängelse för mordet på en 72-årig kvinna. I januari 2002 biföll HD Rahmans andra resningsansökan. När Rahman senare friades hade han suttit frihetsberövad i åtta år.
Peter Althin berättar att han lagt ner mycket tid och kraft på Rahmans resningsansökningar, att han jobbat kvällar och nätter utan betalning. Han fick hjälp av en präst på Kumlaanstalten och av journalisten Dick Sundevall. Tillsammans gjorde de egna undersökningar och utredningar.
– Jag hade sagt om jag bara får resningsansökan beviljad så ska jag vinna det här målet. När ansökan sedan beviljades med tre ledamöter mot två ångrade jag lite att jag hade varit så kaxig, men så gick det till sist och han blev helt frikänd.
Althin fick betalt först när han blev förordnad som offentlig försvarare.
– Jag har egentligen aldrig känt det som en plåga att jobba gratis. Om man tror att vi advokater har en roll i systemet innebär det att om vi ser att något gått fel kan vi inte alltid ta betalt. Även om jag förstås vissa kvällar har tyckt att det känts tungt, säger Peter Althin.
Peter Althin var tidigt ute med att debattera resningsinstitutet. Under arbetet med Rahman funderade han över det rimliga i att i resningsärenden vända sig till samma domstol som tidigare sagt nej till prövningstillstånd. År 2006, då Althin var riksdagsledamot i Kristdemokraterna, föreslog han och journalisten Maria Wilhelmsson att Sverige skulle inrätta en fristående resningskommission. Samma år presenterade dåvarande justitiekanslern Göran Lambertz ett liknande förslag i rapporten Felaktigt dömda.
Resningsdebatten tog fart på allvar. Flera kritiserade rapporten, inte minst professor Christian Diesen som i SvJT skrev att rapporten mest tog upp fallreferat och tendentiösa påståenden, och att den inte sade någonting av värde om kvaliteten vid bevisprövningen i de svenska domstolarna. Diesen skrev också att det var tveksamt om det fanns tillräckliga skäl för resning i fallet Rahman.
– Diesen har påstått att jag manipulerade domstolen i Rahman-rättegången. Det är trams rakt igenom, säger Peter Althin.
Althin tycker att en kommission enligt Norge-modellen, som kan vidta egna utredningsåtgärder och avgöra i vilka fall ombud ska få betalt, vore den bästa lösningen. Han tror också att fler advokater skulle intressera sig för resningsansökningar om de fickbetalt, men poängterar att ett starkt engagemang är det viktigaste.
Peter Althin understryker att även om ett fristående institut inrättas och ombuden får betalt så är de dömda beroende av de granskande medierna och journalisterna.
– Att skriva en resningsansökan kan vem som helst göra, men att göra det utan känslan att man verkligen försöker tror jag är meningslöst, och då krävs det jobb.
Peter Althin är kritisk till hanteringen av flera av de fall som uppmärksammats de senaste åren. Han menar att Quicks första resningsansökan är ”solklar” och tycker att det ska bli intressant att se om någon åklagare vill ta sig an målet.
Althin menar också att såväl domen i Rinkebymordet som domen mot Billy Butt är felaktiga. För några år sedan hjälpte Peter Althin Billy Butt att ta fram en resningsansökan som avslogs med tre röster mot två. Althin hoppas nu att de nya justitieråden ska bevilja hans tionde ansökan.
– Jag har i en av Butts resningsansökningar skrivit att han är feldömd. Det är jag fortfarande helt bombis på. Jag skulle bli glad om han lyckas.
I juni medverkar Peter Althin och Johan Munck i ett seminarium om resning i brottmål i Stockholm. Althin och Munck ska bland annat gå igenom den nuvarande ordningen och resningsinstitutet i andra länder. Enligt Peter Althin hade seminariet varit otänkbart bara för några år sedan.
Sara Fahmy
sara.fahmy@dagensjuridik.se
