FREDAGSKRÖNIKA – av William Eriksson, chefredaktör
På söndag är det valdag. Knappt fyra år har passerat sedan Gunnar Strömmer tog över som justitieminister.
Jag tror att utnämningen av Strömmer förvånade en hel del väljare. Den förvånade mig också.
Fram till dess hade han varit en rätt anonym partisekreterare. Det var ju Johan Forssell som varit ansiktet utåt för partiets offensiva kriminalpolitik. Men Kristersson hade en annan plan.
Strömmer fick en mjukstart medialt.
Många tog hans förflutna som intäkt för att han skulle leverera repressiv kriminalpolitik utan att tumma på integritet och rättssäkerhet. Inte skulle väl han, som stått på rättssäkerhetens barrikader, göra något sådant.
Efter en tid på posten slog hans bakgrund istället tillbaka mot honom.
Kritikerna frågade sig hur just Strömmer, som grundat Centrum för rättvisa, kunde lägga fram förslag om preventiva tvångsmedel, säkerhetszoner och anonyma vittnen.
För meningsmotståndarna blev hans bakgrund ett slagträ i debatten. Han om någon borde förstå problematiken i att avlyssna personer i förebyggande syfte, sätta 14-åringar i fängelse och låta polisen visitera fritt i utpekade zoner.
Men bakgrunden har också varit en stor tillgång för honom. Han bottnar i juridiken. Han kan lingot. Han framstår som trovärdig i debatter.
Han har sålt in sig själv som någon som kommit till insikt om att akuta lägen kräver akuta åtgärder och en ny ”balanspunkt i riktning mot en effektivare brottsbekämpning”. Det är det som har gjort honom svår att angripa.
Han har mött kritiken genom att upprepa att statens förmåga att skydda sina medborgare är en demokratifråga. Det är svårt att säga emot.
Samtidigt råder ingen tvekan om att reformtempot varit oerhört högt och gjort effekterna av dessa svåröverskådliga.
Lagrådet och remissinstanser har vid upprepade tillfällen riktat kritik mot bristande beredning och avsaknad av proportionalitet. Kritikerna har också pekat på hur svårt det varit att överblicka den samlade konsekvensen av alla reformer.
Andra tunga jurister har varnat för vad de menar är en pågående nedmontering av rättsstaten.
Efter fyra år med Strömmer som justitieminister är frågan om han har hittat den där nya ”balanspunkten” eller om han bara flyttat fram gränserna för vilka ingrepp i vår personliga integritet vi medborgare tvingas acceptera.
Den frågan får besvaras av väljarna på söndag.
