Mikael Hansson, forskare vid Uppsala universitet, menar att kollektivavtalet kopplas ihop med industrisamhället av gammal vana.
– Därför ligger det nu nära till hands att tänka sig att en anpassning krävs av kollektivavtalet, säger Mikael Hansson.
Hansson menar att förändringstrycket finns inom, och inte utom, kollektivavtalsrätten. I sin avhandling påpekar han att det populärt att betona förändringen och att rädslan för det ”okända” är påtaglig:
– Man antar att internationaliseringen, individualiseringen, den tekniska utvecklingen och andra tendenser påverkar rätten, förklarar han.
– Risken för att det invanda verkar vara på väg att ersättas av något nytt och okänt tycks ofta få en aura av ”hot”, eller ”farlighet”.
Känslan av rädsla betonas enligt författaren av att såväl samhället som samhällsförändringen för rätten är helt och hållet abstrakta, trots att man tänker sig dem som konkreta.
– Ett exempel är internationaliseringen. Begreppet är ett samlingsnamn för en oformlig massa EU-reglering, nya handelsvägar, nya internationella samarbeten och så vidare. Ändå talar man obehindrat om internationaliseringen, i bestämd form singular. Man kan rent av säga att diskussionens spelregler spelar dess deltagare ett spratt, säger Hansson.
Författaren vill dock ge luft åt tanken att förändringarna kanske inte i första hand finns där kollektivavtalsrätten förväntar sig finna dem:
– Förändringstrycket finns inte utanför rätten utan inom densamma. Samhällsförändringarna, försåvitt de kan påverka kollektivavtalsrätten i sig, måste vara en del av den kollektivavtalsrättsliga diskussionen.
– Man skulle kunna uttrycka det som att kollektivavtalsrätten, eller vilken annan juridik, görs oundvikligen av jurister för jurister, säger Hansson.
Det var länge sedan kollektivavtalet var föremål för en mer övergripande rättsvetenskaplig behandling.
– I och med förändringen framstår en sådan dock som särskilt angelägen, säger Hansson.
Vetenskapen gör anspråk på att beskriva verkligheten. Något starkare normativt anspråk kan Hansson knappast tänka sig. En lag kan man bortse från eller upphäva – men verkligheten är vad den är.
– Rättsvetenskapen borde fundera över dessa anspråk. Anspråken finns förstås inte bara hos rättsvetenskapen, det är lika uppenbart att arbetsmarknadens parter sinsemellan kämpar om herraväldet över verklighetsbeskrivningen.
– Rättsvetenskapen bör dock inte blint ge sig in i den kampen. Tvärtom är vetenskapens främsta uppgift att reflektera vilket skulle leda den till att ta ansvar för sina verklighetsbeskrivningar och att lättare kunna avkräva domstolarnas och arbetsmarknadsparterna ansvar för sina, avslutar Hansson.
Åsa Persson
asa.persson@dagensjuridik.se
