SLUTREPLIK – av Henrik Nordquist, senior åklagare
Jag instämmer helt med bolagsjuristerna Berger och Tejler på Bonnier News att grundidén om meddelarfrihet, tillsammans med tillhörande efterforskningsförbud och rätten till anonymitet, är mycket viktigt för att möjliggöra granskning av makthavare och avslöja missförhållanden. Det är även korrekt att förslag om att förhindra läckage av information från förundersökningar har lagts fram tidigare. Jag menar emellertid att i takt med den tekniska utvecklingen och det fokus på brott som finns i media så har problematiken med spridande av uppgifter ur förundersökningar inte avtagit utan snarast ökat.
Givetvis är det alldeles förträffligt om maktmissbruk kan avslöjas, men bolagsjuristerna undviker egentligen kärnan av problematiken och ger inte några argument till varför; varför ska exempelvis uppgifter från misstänkts förhör figurera i media innan personen ens är begärd häktad? Varför ska exempelvis polisiära överväganden och teorier för att få fast en gärningsman som inte är gripen vara på förstasidan? På vilket sätt avslöjar detta maktmissbruk och missförhållanden i rättsväsendet?
En förundersökning är som allra mest sårbar i det initiala skedet och risk för allvarlig skada minskar i takt med förundersökningen pågår, bevisning kan säkras och omständigheter redas ut. Det finns goda möjligheter för media att granska utredningen när den inte längre riskerar att förstöras. Att förhindra att anställda inom rättsväsendet sprider uppgifter till media från en förundersökning innebär inte ”censur” som görs gällande, utan snarare att det blir en viss fördröjning av medias granskning. Förslaget om att förundersökningar ska omfattas av kvalificerad tystnadsplikt innebär inte heller att media i praktiken är förhindrat att få uppgifter som så, dessa kan fortfarande överlämnas till media men konsekvensen blir att uppgiftslämnaren kan lagföras.
Bolagsjuristerna anför att det är upp till den ansvarige utgivaren att avgöra vad som ska publiceras. Med all respekt till landets ansvariga utgivare har dessa sannolikt något svårare att avgöra om en publicering kan skada en förundersökning än ansvarig förundersökningsledare.
Vidare finns det en mängd ytterligare kontrollfunktioner för att förhindra oegentligheter vid förundersökning. Försvaret tar fortlöpande del av uppgifterna. Domstol bedömer bl.a. om häktning ska hävas. Åklagarmyndighetens tillsynsavdelning, Statens ansvarsnämnd och Särskilda åklagarkammaren granskar eventuella felaktigheter. Åklagaren har tjänsteansvar och har tjänstefel hängande över sig vid felaktigt beslutsfattande. Media är således inte den enda garanten för att stävja missförhållanden inom rättsväsendet.
Jag håller även med om att det finns en oroande utveckling i världen där pressfriheten minskar, men i aktuell fråga är det tämligen tröttsamt att det förs in hänvisningar till 30-talet som kan förleda läsaren till att misstänka att jag har lite totalitära böjelser och vill angripa pressens oberoende. Det kan i sammanhanget noteras att våra nordiska grannländer, som, förutom Finland, rankas högre i årets pressfrihetsindex än Sverige och som samtliga de facto har invaderats av totalitära regimer inte har meddelarfrihet likt Sverige. Personer inom rättsväsendet i dessa länder som tar del av uppgifter från en förundersökning kan generellt sett inte sprida dessa till media utan att begå brott. Våra grannländer värdesätter förundersökningens integritet, det bör även Sverige kunna göra utan att det blir pressfrihetens förfall.
Man måste kunna ha två tankar i huvudet samtidigt avseende problematiken jag avsåg att lyfta i min debattartikel. Det är inte någon dold aversion mot media i allmänhet eller en önskan att obehindrat ”löpa amok” som vi åklagare har anklagats för att göra av vissa aktörer, utan helt enkelt en framställan om att skydda våra brottsutredningar från risk att allvarligt påverkas. Meddelarfriheten var tänkt att avslöja missförhållanden, inte vad en gärningsman har uppgett i förhör.
