KRÖNIKA – av Kristoffer Ståhl, advokat
Som försvarsadvokat befinner jag mig långt från de affärsjuridiska byråernas styrelserum. Min verklighet består av polisförhör, häkten och rättssalar – inte riskkapital, företagsförvärv och investeringar i legal tech. Jag har därför följt förändringen på den affärsjuridiska marknaden från sidlinjen. Men det som först kunde betraktas som en omvandling av denna marknad har nu vuxit till en större fråga för hela advokatkåren: Vad är advokattiteln värd när allt fler framstående jurister väljer att avsäga sig den?
För drygt ett år sedan lämnade ett hundratal advokater Advokatsamfundet när de byråer där de arbetade anslöt sig till det riskkapitalfinansierade AGRD Partners. Sedan dess har gruppen fortsatt att växa. Nu lämnar även Setterwalls Malmökontor advokatgemenskapen för att under namnet Ascente Law bli en del av AGRD. På cirka ett år har AGRD vuxit till en nordisk grupp med omkring 500 medarbetare och en omsättning på cirka 1,5 miljarder kronor. Flera framstående affärsjuridiska verksamheter har alltså i praktiken prioriterat möjligheten till externt kapital framför att fortsatt bedriva verksamheten inom Advokatsamfundets ramverk.
Det är svårt att föreställa sig annat än att utvecklingen väcker både oro och eftertanke inom Advokatsamfundet. När ett stort antal framstående advokater lämnar samfundet utan att deras verksamheter, kompetens eller klientrelationer tycks påverkas nämnvärt, aktualiseras en fråga som inte kan avfärdas. Om klienterna fortsätter att anlita samma jurister, få samma rådgivning och uppnå samma resultat även efter att juristerna har lämnat samfundet, blir det svårare att se vad advokattiteln faktiskt tillför.
En första åtgärd från Advokatsamfundets sida lär vara att tydligare förklara advokattitelns värde för klienterna och allmänheten. Skillnaderna mellan en advokat och en annan juridisk rådgivare är långt ifrån alltid kända. Tillsynen, oberoendet, tystnadsplikten och advokatsekretessen kan därför komma att lyftas fram betydligt mer offensivt.
Advokatsamfundet kan också väntas se över om dess etiska regler är anpassade till en marknad där teknikutveckling och AI kräver stora investeringar. Det kan uppstå en diskussion om huruvida vissa former av externt kapital kan tillåtas utan att advokatens oberoende äventyras. Men den vägen är svår. Oberoendet är en central del av advokatrollen. Om externa ägare får ett direkt ekonomiskt inflytande över verksamheten uppkommer just den fråga som reglerna är avsedda att förebygga. Ligger lojaliteten hos klienten eller hos den som har investerat kapitalet?
En mer principiell och offensiv strategi vore att Advokatsamfundet försöker förmå lagstiftaren att ge advokattiteln en större praktisk och rättslig betydelse. Advokatsamfundet skulle exempelvis kunna verka för att lagstiftaren reformerar reglerna om vem som får uppträda som processombud i domstol. Rätten att yrkesmässigt företräda någon annan i vissa mål skulle kunna förbehållas advokater och biträdande jurister på advokatbyråer. För den biträdande juristen skulle en namngiven advokat ha det yttersta ansvaret för uppdraget och utöva en verklig tillsyn. Därmed skulle nästa generation advokater kunna få den nödvändiga erfarenheten från rättssalen utan att klienten går miste om den trygghet som följer av advokatens ansvar, advokatsekretess, byråns försäkringsskydd och kraven enligt god advokatsed.
I förvaltningsdomstolarna skulle kravet då exempelvis gälla skattemål, mål om skattetillägg och andra sanktionsavgifter, offentlig upphandling, återkallelse av tillstånd eller yrkeslegitimation, migrationsmål och socialförsäkringsmål. Hit hör också mål där företag möter staten i frågor om tillsyn, ingripanden eller rätten att bedriva en viss verksamhet. Den enskilde står då ofta mot en myndighet som har tillgång till specialiserade jurister och betydande utredningsresurser. Advokatsamfundet skulle kunna argumentera för att det vore rimligt att den som yrkesmässigt företräder den enskilde är utbildad, försäkrad och oberoende samt står under disciplinär tillsyn.
I allmänna tvistemål skulle en beloppsgräns på exempelvis 500 000 kronor kunna markera vilka processer som bör omfattas. Advokatkravet skulle då träffa större avtals- och skadeståndstvister, entreprenadtvister, bolags- och aktieägartvister samt ekonomiskt betydande tvister om arv och bodelning.
I vissa specialiserade domstolar är målets ekonomiska värde däremot ett trubbigt mått på dess betydelse och svårighetsgrad. I patent- och marknadsdomstolarna samt mark- och miljödomstolarna skulle advokatkravet därför kunna gälla oberoende av värdet. Målen kräver nämligen ofta en kombination av juridisk och teknisk specialistkunskap och kan röra allt från patent, konkurrens och företagshemligheter till miljötillstånd och exploatering. Avgörandena kan dessutom få konsekvenser långt utanför den enskilda processen och beröra betydande ekonomiska och samhälleliga intressen.
Inom straffprocessen vore steget mindre. Offentliga försvarare ska redan som huvudregel vara advokater. Den ordningen bör göras undantagslös. Den större förändringen skulle vara att även den som yrkesmässigt uppträder som privat försvarare alltid måste vara advokat. Den misstänktes behov av oberoende, tystnadsplikt och disciplinärt ansvar är detsamma oavsett vem som betalar försvararen. För brottmål i hovrätten och Högsta domstolen skulle det dessutom kunna införas en särskild processbehörighet, grundad på utbildning och dokumenterad erfarenhet av kvalificerad straffprocess.
Ett advokatkrav måste motiveras av rättssäkerhet och klientskydd – inte av en önskan att skydda advokatkåren från konkurrens. I dag ingriper domstolen ofta först när ett ombud redan har visat sig olämpligt. Då kan missade frister eller processuella fel vara omöjliga att reparera. Ett advokatkrav flyttar kontrollen till tiden före uppdraget och säkerställer att ombudet omfattas av krav på kvalifikationer, försäkringsskydd, yrkesetik och disciplinär tillsyn. Det kan samtidigt bidra till tydligare yrkanden, mer koncentrerad bevisning och effektivare processer.
Invändningen är naturligtvis att ett advokatkrav begränsar den enskildes valfrihet och kan öka kostnaderna. Kravet måste därför avgränsas till mål där rättssäkerhetsintresset väger särskilt tungt och kombineras med regler som ger den enskilde ekonomiska möjligheter att anlita ett kvalificerat ombud. En privatperson ska fortfarande kunna föra sin egen talan, liksom ett företag ska kunna företrädas av sin ställföreträdare eller en anställd bolagsjurist.
Från min plats vid sidlinjen ser jag därför inte främst en konflikt mellan AGRD och Advokatsamfundet. AGRD:s framväxt har i stället synliggjort en obalans som länge har funnits då advokattiteln medför långtgående skyldigheter men ger få exklusiva behörigheter. Utvecklingen behöver därför inte bli ett hot mot advokattiteln. Den kan bli väckarklockan som får Advokatsamfundet och lagstiftaren att ge titeln större praktisk betydelse. För det räcker inte längre att förklara värdet av att vara advokat. Titeln måste göras viktigare att bära.
