Christiansson vill rädda ett havererat bokprojekt

När en författare uttalar sig om de människor som inspirerat och uppmuntrat honom brukar det ske i tacksamma och uppskattande ordalag. I psykologen Sven Å Christianssons fall är det emellertid precis tvärtom. 

Även om boken ”I huvudet på en seriemördare” i allt väsentligt bygger på Christianssons erfarenheter av och intervjuer med Quick, tar Christiansson varje tillfälle i akt att förtala och smutskasta sin främsta inspirations- och kunskapskälla. Intervjun den 27 april 2010 här på Dagens Juridik utgör inget undantag.

I intervjun säger Christiansson att Quick är en ”seriemördarkaraktär”. Någon närmare utveckling av vad detta står för lämnas inte i artikeln. I boken framgår emellertid att det handlar om personer som anses disponerade att begå seriemord. Däremot behöver en sådan person inte ha begått ett enda mord i verkligheten för att kunna klassificeras som en seriemördarkaraktär.

Eftersom en ”seriemördarkaraktär” uppenbarligen inte behöver ha begått ett enda brott, i vart fall inget mord, kan det synas relativt harmlöst att Christiansson klistrar på Quick detta epitet. Visserligen är det ett föga smickrande epitet, men för den som tidigare kallats för ”seriemördare” kan nedflyttningen till ”seriemördarkaraktär” möjligen uppfattas som en förändring till det bättre.  Även det faktum att begreppet är ett påfund av Christiansson, utan stöd i vetenskap och beprövad erfarenhet kan ses som förmildrande.

För Christiansson är uttalandena om ”seriemördarekaraktär” endast ett försök att dölja det faktum att han inte har någon som helst erfarenhet av seriemördare, förutom kontakterna med Quick, men denne får i dag betraktas som en något dubiös seriemördare. För den som är insatt i Quick-ärendena är det även uppenbart att den absoluta merparten av citaten i boken härrör från ”djupintervjuerna” med Quick under de år han drogade som kraftigast. Christiansson har således skrivit en bok om seriemördare, som handlar om seriemördarkaraktärer, som kanske har begått något brott.

Svagheterna i Christianssons luftiga teorier visar sig när han skall redovisa skälen för att Quick är en ”seriemördarkaraktär”. Nu tvingas han vrida och vända på fakta och hänvisa till obekräftade uppgifter och rena falsarier. Således påstås att Quick som barn tagit struptag på jämnåriga kamrater, vilket är ett direkt osant påstående. Vidare betecknas tre otuktsbrott, som Quick begick 1969 när han var 19 år gammal, som ”serievåldtäkter”. Även en knivskärning från år 1974 lyfts fram som ett mordförsök. Det som ger Christiansson stöd för att kategoriskt peka ut Quick som en ”seriemördarkaraktär” avser således påhittade fakta och gärningar som ligger 35-40 år tillbaka i tiden.

Christiansson får gärna tro att Quick-myten är en sanning, och det är möjligt att han kan rädda sitt bokprojekt genom att förvandla Quick från seriemördare till seriemördarkaraktär, men det är stötande att han oemotsagd får utnyttja bisarra anförtroenden från en psykiskt sjuk människa för sin egen vinnings skull.  Och det är inhumant att stigmatisera en annan människa utan annat skäl än den egna fåfängan.

Thomas Olsson
Advokat