Länsstyrelsen fann att tidigare bryggor eller broar inte alltid haft samma sträckning som nuvarande bro och att bro inte heller funnits på platsen i alla år. Något kontinuerligt behov av en brygga på platsen har därför inte funnits, menade länsstyrelsen. Dispens avslogs med motivering att bron skulle medföra att allmänhetens möjligheter att använda strandområdet påtagligt skulle försämras, och för att särskilda skäl att medge dispens saknades.
Miljödomstolen konstaterade att det i målet inte gjorts gällande att påverkan på växt och djurlivet skulle ha öka, och menade att den omständigheten att befintlig brygga hade en något kraftigare konstruktion och en något annorlunda sträckning inte innebar att bryggan skulle ha en sådan ytterligare avhållande verkan jämfört med tidigare bryggor att skäl att vägra dispens skulle föreligga. Överklagandet bifölls därför och strandskyddsdispens beviljades.
Miljööverdomstolen konstaterar att tidigare broförbindelser med ön, som funnits under olika tidsperioder, varit av enklare beskaffenhet och tillkomna utan att dispens från förbudet att uppföra sådana anläggningar givits.
Som länsstyrelsen framhållit ska därför bedömningen av om strandskyddsdispens får beviljas göras utifrån förhållandena på platsen utan bro. Vid den bedömningen finner Miljööverdomstolen att en brygga/broförbindelse till ön skulle ha en avhållande verkan på allmänhetens tillträde till ön och omgivande vattenområde.
Miljödomstolens dom ska därför undanröjas och länsstyrelsens beslut fastställas.
red@dagensjuridik.se
