REPLIK – av Jennifer Berger, Head of Legal, och Ulrika Tejler, Legal Counsel, Bonnier News
I en nyligen publicerad debattartikel i Dagens Juridik föreslår åklagaren Henrik Nordquist att meddelarfriheten bör inskränkas. Hans förslag går ut på att införa en kvalificerad tystnadsplikt för uppgifter som ingår i pågående förundersökningar rörande brott med ett straff på minst ett år och sex månader. Syftet med förslaget anges vara att skydda utredningarna från informationsläckor som kan påverka vittnen och försvåra polisens arbete.
Resonemanget är inte nytt, och Henrik Nordquists förslag är ännu ett i raden som riskerar att urholka medborgarnas rätt till kunskap och insyn.
Idén om meddelarfrihet, efterforskningsförbud och rätten till anonymitet utgör en grundbult för massmediernas möjligheter att ta emot, bedöma och förmedla information, granska makthavare och att medverka i den allmänna debatten. För den enskilda medborgaren är den en garanti för att missförhållanden i samband med exempelvis myndighetsutövning inte kan sopas under mattan. Exemplen där uppgiftslämnare spelat en avgörande roll för
avslöjande av oegentligheter inom stat och myndigheter är många.
I sitt debattinlägg redogör Nordquist översiktligt för meddelarfrihetens syfte och säger sig mena att medier ska kunna granska rättsväsendet. Han underskattar dock hur central meddelarfriheten är för granskningen av just polis och åklagare, som bedriver en verksamhet som ofta innefattar mycket ingripande åtgärder mot enskilda. Behovet av insyn och offentlig kontroll är således stort, och det vore en betydande inskränkning i medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter att begränsa meddelarfriheten på det sätt
som föreslås.
Resonemanget att dra en gräns vid grövre brott haltar dessutom betänkligt. Ett högt straffvärde dikterar inte vilka potentiella missförhållanden som kan uppstå inifrån själva utredningen. Maktmissbruk, jäv eller utredningsslarv kan ske oavsett brottets rubricering. Snarare är det så att när en person riskerar ett mycket långt fängelsestraff, och staten utövar sin mest ingripande tvångsmakt i form av frihetsberövande, är behovet av rättssäkerhet och oberoende granskning som allra störst.
Nordquist skriver att ett rättssystem inte bör vara beroende av att enskilda medarbetare gör moraliska avvägningar kring vad som ska lämnas ut till media. Han föreslår istället att avvägningen ska göras av lagstiftaren och “inom ramen för förundersökningsledarens ansvar”. Lagstiftaren har dock redan, på mycket goda grunder, fastslagit att det medborgerliga intresset för meddelarfrihet väger tungt och mot bakgrund därav bestämt dess omfattning. Därtill strider det i grunden mot meddelarfrihetens syfte att överlåta beslutsrätten till en förundersökningsledare. Förslaget väcker tankar om en censurliknande
ordning, eftersom det riktar sig mot rätten att fritt meddela sig till media i vilket ämne som helst, utan föregående myndighetsprövning. Det är en farlig ordning att låta den myndighet som potentiellt behöver granskas få sitta på vetorätten över vilken information som tål offentlighetens ljus. Det är i sammanhanget värt att notera att den nuvarande tryckfrihetsförordningen skrevs 1949, som en direkt reaktion på de hårda mediebegränsningar som rådde under andra världskriget och 1930-talets repression.
Nordquist lyfter fram att det redan idag finns kvalificerad tystnadsplikt för exempelvis hemliga tvångsmedel, och antyder att steget till hans förslag därför inte är långt. De undantag som finns är dock av goda skäl snävt avgränsade. Att införa ett brett undantag för uppgifter rörande en stor mängd brott frångår helt den försiktighetsprincip som under lång tid präglat vår tryck- och yttrandefrihet. Vidare bortser Nordquist från att redaktionerna gör självständiga redaktionella överväganden. Det är inte upp till den enskilda medarbetaren hos polismyndigheten att avgöra vad som i slutändan publiceras hos massmedierna, utan det avgörs av den ansvariga utgivaren för det grundlagsskyddade massmediet ifråga.
Det finns således inget likhetstecken mellan uppgifter som når en redaktion och vad som publiceras. Runt om i världen ser vi en trend där pressfriheten inskränks och journalisters möjligheter att granska makten minskar, inte sällan med hänvisning till argument om nationell säkerhet och brottsbekämpning. I Sverige är pressfriheten fortsatt stark, men den utmanas på flera punkter, vilket Nils Funcke beskriver väl i en artikel i Dagens Nyheter den 3 september 2026.
Därtill upplever vi en tilltagande benägenhet hos rättsväsendet att ingripa mot
massmedieföretag och journalister. Henrik Nordquists förslag om inskränkt meddelarfrihet ligger i linje med den utvecklingen.
Vår uppmaning är att värna om den unikt starka tradition av offentlighet och tryckfrihet som Sverige har haft sedan 1766. I denna tradition ingår meddelarfriheten, som är en förutsättning för en fungerande demokrati och ytterst ett skydd för medborgarna mot statens maktmissbruk.
