DEBATT – av Henrik Nordquist, senior åklagare
Meddelarfriheten är en grundlagsskyddad och viktig regel som möjliggör att anställda inom offentlig och till viss del privat sektor utan straffansvar kan lämna uppgifter till media, även sådana som omfattas av sekretess. Arbetsgivaren är förbjuden att efterforska vem som har lämnat uppgiften och grundtanken med denna funktion är bl.a. att missförhållanden ska kunna avslöjas utan risk för repressalier från arbetsgivaren. Problemet är inte att meddelarfrihet existerar, utan att vissa sekretessregler inte har tillräckligt genomslag gentemot meddelarfriheten.
Vid åtskilliga tillfällen de senaste decennierna har uppgifter från pågående förundersökningar hamnat i media. Exempelvis uppgav Aftonbladet den 22 augusti förhörsuppgifter med den misstänkte i Fagerstadådet, innan personen ens var häktad. Det är enligt mig otroligt illa att uppgifter från en pågående förundersökning avseende grovt brott sprids så tidigt i media. En förundersökning befinner sig i ett kritiskt skede den första tiden och uppgifter från exempelvis förhör kan påverka vittnen som ännu inte är hörda. Detta kan försvåra utredningen då varje oklarhet eller motsägelse medför att den blir svagare. Dessutom kan jag bara föreställa mig hur det känns för anhöriga att få ta del av uppgifter ur förundersökningen via media.
Vem som sprider uppgifterna och varför, om det är av monetär karaktär eller för spänning, kan jag endast spekulera i, men syftet med meddelarfriheten var inte att tillgodose allmänhetens nyfikenhet på pågående brottsutredningar. Ett rättssystem bör inte vara beroende av att varje enskild medarbetare gör den moraliska avvägningen mellan allmänintresset och utredningsintresset. Om samhället anser att vissa uppgifter är så känsliga att de måste skyddas, bör det följa av lag. Förundersökningssekretessen ger inte alltid ett tillräckligt skydd i förhållande till meddelarfriheten. Frågan är om skyddet för den pågående utredningen i vissa fall bör väga tyngre.
Mitt förslag är att uppgifter som hänför sig till pågående förundersökningar avseende brott med ett minimistraff på minst ett år och sex månader (vilket motsvarar den minimistraffgräns som utlöser presumtionen för häktning enligt 24 kap. 1 § rättegångsbalken) ska omfattas av sekretess förenad med kvalificerad tystnadsplikt. Det innebär att meddelarfriheten inte gäller för sådana uppgifter som omfattas av den kvalificerade sekretessen. Det finns redan idag sekretessbestämmelser förenade med kvalificerad tystnadsplikt, bland annat för uppgifter om hemliga tvångsmedel. På så vis skyddas förundersökningen samtidigt som det blir en rättslig bedömning, snarare än en enskild medarbetares eget beslut, vilka uppgifter som får lämnas ut.
Frågan är inte om medier ska kunna granska rättsväsendet. Det ska de självklart kunna.
Frågan är om en enskild tjänsteman ska kunna lämna ut uppgifter från en pågående utredning trots att uppgifterna kan skada utredningen. Den avvägningen bör göras genom lag och inom ramen för förundersökningsledarens ansvar, inte genom att enskilda medarbetare på eget initiativ avgör att känsliga uppgifter ska lämnas ut.
