Arbetsdomstolen förpliktigar staten genom Arbetsförmedlingen, AF, att till en man betala 1,1 miljon kronor jämte ränta avseende avgångsvederlag enligt tidigare ingången överenskommelse. AF har anfört att överenskommelsen antingen är ogiltig eller oskälig med hänvisning till de inköp mannen gjort till sitt hemmakontor för myndighetens pengar.
Åsa Erlandsson, advokat och MP vid Setterwalls har tillsammans med Torbjörn Ström, jur kand, företrätt Arbetsförmedlingen.
– Det här är i mycket en bevisdom. Domen hade lika gärna kunnat gå i motsatt riktning om AD hade varit på det humöret. I det här målet var omständigheterna också speciella då arbetsgivaren var en myndighet som bedrev en verksamhet som liknade ett vanligt rörelsedrivande bolag, berättar Åsa Erlandsson.
– Vår känsla är att Arbetsdomstolen har varit mycket generös mot chefen i alla bedömningar. AD har tagit ställning för chefen och det visar sig genom hela domen. Man kan fråga sig varför?
Åsa Erlandsson menar att Arbetsdomstolen lika gärna hade kunnat ta ställning för arbetsgivaren.
– Kanske är det så enkelt att AD vill hålla på principen att avtal ska hållas och därför ställer mycket höga krav på den som försöker komma ur ett ingånget avtal, resonerar hon.
– Men visst blev vi förvånade när AD skrev att chefen lämnade anställningen på grund av de organisatoriska förändringarna i verksamheten. Det är fel, säger Åsa Erlandsson.
Det var i samband med omorganisationen som mannen fick reda på att han inte var aktuell för motsvarande chefspost inom den nya organisationen. Då beslutades att mannen skulle kunna avsluta sin anställning med högst tre månaders varsel och vara berättigat till ersättning, som senare bestämdes till 18 månadslöner, eller drygt 1,1 miljon kronor.
I december 2005 undertecknades också ett skriftligt avtal med detta innehåll.
Strax efter undertecknandet vidtog myndigheten en grundlig utredning med anledning av mannens inköp av utrustning till sitt hemmakontor. När mannen kommit tillbaka från en semester informerades han om att han skulle inställa sig på huvudkontoret för att diskutera fakturor.
Knappt två veckor senare, i januari 2006, sade mannen upp sig, och begärde att få ersättning i enlighet med överenskommelsen. Anställningen avslutades i april samma år, efter tre månaders uppsägningstid.
– Vi menar att det var tydligt och utrett i målet att skälet till att chefen slutade inte alls var omorganisationen i sig utan att han tyckte det var en ohållbar situation att vara kvar när han nu var utsatt för en pågående granskning. Under de förhållandena var förutsättningarna för avgångsvederlag överhuvudtaget inte uppfyllda, menar Åsa Erlandsson.
Ett par veckor tidigare hade myndigheten, nu Arbetsförmedlingen, AF, beslutat att avskeda mannen och polisanmäla honom för trolöshet mot huvudman. Förundersökningen lades senare ned.
AF har anfört att mannen, genom att under lång tid köpa in data- och elektronikutrustning, möbler och dyrare husgeråd för 95 000 kronor, i strid med gällande regler attesterat fakturor avseende inköp som har gynnat eller kunnat gynna honom själv. Inköpen har avsett föremål som han använt själv i hemmet eller privat.
– Det vi såg framför oss var en chef som använt myndighetens medel i strid med attestordningar och instruktioner på ett systematiskt och överlagt sätt bortom rimlighetens gränser. Enligt vår uppfattning skulle han då inte ha rätt till något avgångsvederlag. Men Arbetsdomstolen ansåg inte att vi visat allt vi påstod och såg därför inte lika allvarligt som vi på saken.
Enligt AF strider överenskommelsen mot tro och heder och är därför ogiltig, att den är oskälig och därför ska lämnas utan avseende eller jämkas till noll. AF menar att mannen vid tiden för avtalets ingående var medveten om det agerande som sedermera lagts honom till last samt att detta agerande kommit till AF:s kännedom först efter det att överenskommelsen ingåtts.
Arbetsdomstolen, AD, konstaterar att inköpen gjorts öppet under flera år och hanterats av ekonomiavdelningen, utan att tidigare ha kritiserats tidigare.
Vidare konstaterar AD att den lista över föremål som mannen lämnat tillbaka i samband med anställningens upphörande, omfattar, förutom teknisk utrustning, kontorsmöbler och kontorsmaterial i övrigt, även mindre artiklar som batterier, glödlampor, kaffe, kakor och värmeljus.
En slutsats som kan dras av denna förteckning är att mannen i vart fall måste ha haft en klar åtskillnad mellan privata föremål och sådana som hörde till verksamheten, menar AD.
AF är därmed skyldig att betala ut 1,1 miljon kronor till mannen, motsvarande 18 månadslöner, i enlighet med överenskommelsen, konstaterar AD. Staten ska genom AF vidare ersätta Saco-S genom Civilekonomernas Riksförbund för rättegångskostnader med 230 900 kronor jämte ränta.
Åsa Erlandsson och Torbjörn Ström företräder nästan alltid arbetsgivarparten i sina mål.
– Just det här var ett gammalt ärende där vi i princip kom in i samband med att stämningsansökan lämnades in, berättar Åsa Erlandsson.
Målet hade dessförinnan varit föremål för såväl interna utredningar hos Arbetsförmedlingen som efterföljande polisiär förundersökning. När åklagaren beslutade att lägga ner förundersökningen ett par år efter att chefen hade lämnat myndigheten så återaktualiserades frågan om avgångsvederlaget.
– Målet är alltså inte i sig någon indikation på att arbetsgivare numera är restriktivare än annars när det gäller att betala ut avgångsvederlag. Det är klart att en arbetsgivare inte vill betala stora belopp till någon som man menar har uppträtt mycket klandervärt och kanske rent av brottsligt, konstaterar Åsa Erlandsson.
Dagens Juridik har utan framgång försökt nå Arbetsförmedlingens motpart för en kommentar.
Johanna Haddäng
johanna.haddang@dagensjuridik.se
