”Skärpta villkor för anhöriginvandring – en rättslig återvändsgränd?”

DEBATT – av Amanda Johansson Köves, jur. dr i offentlig rätt och biträdande lektor vid Institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet & Louise Dane, jur. dr i barn- och migrationsrätt samt jurist på Asylrättscentrum

Det är en mänsklig rättighet att få leva tillsammans med sin familj[1]. Detta är en utgångspunkt som behöver finnas med i diskussionen om familjeåterförening för flyktingar och andra personer som har skyddsskäl. En förutsättning för att beviljas uppehållstillstånd i Sverige på grund av skyddsbehov är nämligen att man inte kan leva i sitt hemland och inte heller har beviljats skydd i något annat land. En flykting eller annan skyddsbehövande som nekas möjligheten att återförenas i Sverige har därför inget annat land där den kan leva tillsammans med sin familj.

Familjeåterförening är samtidigt både en politisk och rättslig fråga. Som EU-medlemsstat har Sverige överlåtit en del av sin beslutanderätt på migrationsområdet till EU. Sverige är bland annat bundet av familjeåterföreningsdirektivet[2], som reglerar möjligheten för tredjelandsmedborgare att återförenas med familjemedlemmar som också de är tredjelandsmedborgare.

Direktivets utgångspunkt är att familjeåterförening ska möjliggöras, vilket också har slagits fast av EU-domstolen[3]. Medlemsstaterna får uppställa vissa krav, exempelvis försörjnings- och integrationskrav, bland annat för att motverka att den som återförenas med sin familj behöver ta den mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem i anspråk[4]. Kraven måste dock vara förenliga med direktivets syfte och får inte göra familjeåterförening orimligt svår eller omöjlig. Vid bedömningen ska även proportionalitet och barnets bästa beaktas.

Det är mot denna bakgrund som de nyligen beslutade[5], ytterligare skärpta villkoren för anhöriginvandring måste ses. Bland annat höjs försörjningskravet avsevärt, samtidigt som det införs en flerårig väntetid innan anhöriga ens får möjlighet att ansöka om familjeåterförening[6]. Anhöriginvandring till Sverige har visserligen sedan flera år tillbaka varit förenad med tydliga krav, bland annat ett försörjningskrav[7]. Det som nu sker är emellertid att kravet både skärps avsevärt och utvidgas till att även omfatta ansökningar om förlängning av uppehållstillstånd

Det höjda försörjningskravet innebär exempelvis att en så kallad anknytningsperson behöver ha en månadsinkomst på närmare 53 000 kronor för att kunna återförenas med sin make eller maka och två barn[8]. Ett så högt krav är svårt att motivera enbart med hänvisning till syftet att motverka belastningar på det sociala biståndssystemet. Snarare framstår ett centralt mål vara att begränsa antalet beviljade uppehållstillstånd i Sverige. Ett sådant mål är i sin tur svårt att förena med familjeåterföreningsdirektivets grundläggande utgångspunkt om att möjliggöra familjeåterförening. Det finns därför skäl att ifrågasätta om målet att begränsa antalet beviljade uppehållstillstånd genom det höjda försörjningskravet verkligen är förenligt med EU-rätten[9].

Ytterligare problematiskt är att försörjningskravet ska kunna tillämpas även vid ansökningar om förlängt uppehållstillstånd. En familj som redan lever tillsammans i Sverige kan därmed riskera att splittras om familjen får fler barn, om en förälder förlorar sitt arbete, får en lägre inkomst eller på annat sätt hamnar i en ekonomiskt svårare situation, så att familjen vid nästa ansökan inte längre uppfyller försörjningskravet. Det finns därmed en tydlig parallell till problematiken med de så kallade tonårsutvisningarna, med skillnaden att det nu kan vara andra grupper av barn som riskerar att utvisas – inte minst yngre barn vars familjer redan har etablerat ett gemensamt liv i Sverige.

Samtidigt anger barnkonventionen, som är svensk lag sedan 2020, både att ansökningar om familjeåterförening ska hanteras på ett ”positivt, humant och skyndsamt sätt”[10] samt att barn inte ska separeras från sina föräldrar annat än när det är nödvändigt för barnets bästa[11]. FN:s barnrättskommitté har dessutom framhållit att ekonomiska skäl inte är tillräckligt för att skilja ett barn från sina föräldrar[12]. Mot den bakgrunden finns det särskild anledning att ifrågasätta om ett försörjningskrav på närmare 53 000 kronor i månaden är förenligt med kravet på barnets bästa, när det samtidigt innebär en tydlig risk att barn skiljs från en förälder.

Det ska visserligen gå att göra undantag från försörjningskravet, exempelvis vid sjukdom[13]. Ett generellt problem med en så hård lagstiftning som den vi nu ser är dock både omfattningen av undantagsbestämmelser och beroendet av att dessa tillämpas för att grundläggande rättigheter ska kunna säkerställas i det enskilda fallet. Det har nämligen visats att undantagsbestämmelser kan vara svåra att tillämpa i praktiken och att de dessutom riskerar att tillämpas alltför sällan[14]. De är också generellt sett sämre ur ett rättssäkerhetsperspektiv, då de kan minska förutsebarheten och öka risken för att lika fall behandlas olika.

Därutöver uppstår en problematik om de situationer som undantagen är avsedda att fånga upp blir så pass vanliga att de inte längre betraktas som undantagsfall. Det är i och för sig riktigt att en situation som har blivit vanlig inte längre utgör ett undantag. Konsekvensen kan emellertid bli att beslut ändå fattas som strider mot grundläggande rättigheter, med hänvisning till att situationen inte omfattas av undantagsbestämmelsen. Det kan därför ifrågasättas om en lagstiftning bör utformas på ett sådant sätt att skyddet för grundläggande rättigheter i praktiken blir beroende av undantagsbestämmelser[15]

I dagens migrationspolitik återkommer ofta idén om att den som vill leva i Sverige ska ”göra rätt för sig”[16]. Men familjeåterförening är redan idag förenad med krav. Nu finns istället en överhängande risk att de ytterligare skärpta kraven får en helt annan effekt: att familjer hålls isär under lång tid eller att familjer som redan lever tillsammans riskerar att splittras när deras liv och ekonomiska situation förändras. I förarbetena motiveras de skärpta villkoren återkommande med att bland annat minska utanförskapet[17]. I praktiken innebär de dock att risken för utvisning alltmer byggs in i lagstiftningen genom begränsningar av möjligheten till uppehållstillstånd, som i sin tur kan göra det orimligt svårt för familjer att återförenas. Det är en utveckling som är svår att förena med såväl familjeåterföreningsdirektivets syfte som barnkonventionens krav.

Avslutningsvis tål detta att upprepas: det är en mänsklig rättighet att få leva med sin familj. För den som har skyddsskäl och saknar möjlighet att leva någon annanstans kan familjeåterförening i Sverige vara den enda möjligheten att överhuvudtaget leva tillsammans med sin familj. Det perspektivet får inte gå förlorat när Sverige nu ytterligare skärper villkoren för anhöriginvandring. Med de nya reglerna vilar nu ett än tyngre ansvar på Migrationsverket och migrationsdomstolarna att tillämpa undantagsbestämmelserna på ett sätt som säkerställer respekten för familjelivet och barns rättigheter.