DEBATT – av Deniz Eryilmaz, juridik- och rättsskribent
Det blir sannolikt inte enkelt att finna någon som skulle vilja domstolar ska arbeta under orimliga förhållanden. Hög arbetsbelastning, långa handläggningstider och ökande måltillströmning är verkliga problem som måste tas på allvar. En väl fungerande domstol förutsätter rimliga arbetsvillkor för domare och övrig personal.
Men domstolarnas arbetsmiljö får aldrig bli en faktor som påverkar den enskildes rätt till en rättvis domstolsprövning. Detta utrymme finns inte i någon författningsbestämmelse.
Domstolarnas uppgift är inte att reglera sin arbetsbörda. Deras uppgift är att tillämpa lagen och utöva den kontroll över myndigheternas beslut som rättsstaten bygger på.
Lagstiftaren kände till riskerna redan under början av 1990-talet
Det anmärkningsvärda är att problematiken inte är ny.
Redan i en offentlig utredning i början av 1990-talet uppmärksammades att systemet med prövningstillstånd, kunde användas som en arbetsregulator, och att prövningstillstånd kunde nekas utan saklig grund. De nackdelar som är förknippade med systemet har främst att göra med risken för att dispens avslås utan saklig grund.
Prövningstillståndssystemet var alltså aldrig avsett att utvecklas till ett instrument för att minska arbetsbelastningen på bekostnad av den statliga kontroll som domstolarna är satta att utöva.
Domstolarna finns till för att kontrollera myndigheterna
Förvaltningsdomstolarnas främsta uppgift är att säkerställa att myndigheter följer lagen.
Den enskilde ska kunna få ett myndighetsbeslut prövat av en oberoende domstol. Det är en grundläggande rättssäkerhetsgaranti och en central del av maktdelningen mellan den offentliga förvaltningen och domstolarna.
Om domstolarnas främsta fokus i stället blir att avsluta mål så snabbt som möjligt riskerar balansen att förskjutas.
Effektivitet är viktigt. Men effektivitet kan aldrig bli ett självändamål, och sannolikt finns det förmodligen en övervägande majoritet som hellre vill ha ett rättssäkert beslut, snarare än ett skyndsamt, rättsosäkert sådant.
När undantaget blir huvudregel
Domstolsverkets statistik visar att förvaltningsrätterna i ett mycket stort antal mål avgörs av en ensam domare.
Enligt lag är detta avsett för mål av enkel beskaffenhet. Huvudregeln är att mål som inte är av enkel beskaffenhet ska avgöras av flera lagfarna ledamöter.
När endomarsammansättning används i stor omfattning uppkommer därför en naturlig fråga: Har undantaget i praktiken kommit att tillämpas oftare än huvudregeln?
Det mest anmärkningsvärda är samtidigt att domstolarna normalt inte anger i sina avgöranden att de har bedömt målet som ett mål av enkel beskaffenhet. Den bedömning som motiverar undantaget redovisas alltså inte öppet.
Det innebär att den enskilde ofta saknar möjlighet att förstå varför målet avgjordes av en ensam domare eller ens uppmärksamma att domstolen har tillämpat ett undantag från huvudregeln.
Drygt tio år efter 1991 års utredning uppmärksammade även Domstolsverket att prövningstillståndssystemet fortfarande kunde användas som en arbetsregulator.
Det är därför åter dags för lagstiftaren att uppmärksamma de brister som identifierades redan i början av 1990-talet. Rättssäkerhetsproblemen är alltså sedan länge kända, men har trots det inte åtgärdats i tillräcklig utsträckning.
En kontroll som inte sker av sig själv
Frågan får ytterligare en dimension genom HFD 2019 ref. 70.
Högsta förvaltningsdomstolen har där tydliggjort att frågor om domförhet är av sådan betydelse att de kan påverka avgörandets giltighet.
Trots detta sker ingen automatisk kontroll i kammarrätterna av om förvaltningsrätten varit rätt sammansatt. I praktiken blir frågan ofta beroende av att den enskilde själv känner till rättsläget och uttryckligen invänder mot domförheten i sitt överklagande.
Det är ett högt krav att ställa på enskilda medborgare, särskilt när domstolen inte ens redovisar den bedömning som ligger till grund för att målet avgjorts av en ensam domare.
Rättssäkerhet kräver insyn
Rättsstaten bygger inte enbart på att domstolar fattar materiellt riktiga beslut. Den bygger också på att besluten kan förstås, granskas och kontrolleras.
När avgöranden fattas utan att centrala processuella bedömningar redovisas blir den kontrollen betydligt svårare.
Ingen vill se domare arbeta under orimlig press. Men lösningen kan aldrig vara att rättssäkerhetsgarantier successivt försvagas eller att kontrollfunktionerna blir mindre transparenta.
Lagstiftaren har sedan 1990-talet noterat i ett flertal offentliga utredningar om den inneboende spänningen mellan domstolarnas behov av att hantera sin arbetsbörda och den enskildes rätt att få sin sak rättsligt prövad. Trots de uppenbara riskerna har användningen av prövningstillstånd utökats avsevärt inom flera domstolsslag.
Trots bristen på kontroll och kontrollmöjligheter och åtgärder för den delen, ger lagstiftarens skrivelser vid handen att systemet med prövningstillstånd, inte har ett syfte att kunna användas som en arbetsregulator. Just därför måste rättssäkerheten väga tyngst.
Domstolarnas legitimitet bygger ytterst inte på hur många mål som kan avslutas under ett år. Den bygger på att varje avgörande inger förtroende för att lagen har följts och att den enskilde har fått den rättsliga prövning som rättsstaten lovar.
Att svenska domstolar år 2026 i vissa fall fortfarande avgör mål utan att centrala processuella bedömningar eller utan att skälen för avgörandena kan kontrolleras är därför inte bara märkligt. Det är anmärkningsvärt och väcker grundläggande frågor om hur rättssäkerheten värnas när effektivitet och rättslig kontroll riskerar att hamna i konflikt.
