Våga väcka anstöt

Under våren så uppmärksammades att en lärare i juridik vid Örebro universitet på Facebook hade beklagat sig över sin arbetssituation vid universitetet.

Läraren hade också klagat på kvaliteten på studenterna – i generella termer, ingen enskild student pekades ut. Någon student fick nys om lärarens Facebook-kommentarer och anmälde läraren till rektor vid Örebro universitet. Läraren kallades därefter upp på samtal. Samtalet mynnade ut i en ”överenskommelse” om att läraren inte skulle undervisa vidare under terminen.
 
Det finns mycket med den här historien som gör mig bekymrad. Det gör mig bekymrad att universitetslärare i realiteten kan stängas av från arbetet efter att ha uttryckt åsikter av allmänt slag. Det gör mig bekymrad att den yttrandefrihet som förtjänar ett särskilt starkt skydd i den akademiska miljön kan väga så lätt. Men mest bekymrad blir jag av att inte någon kommentar till denna historia – som blåstes upp stort i allt från Aftonbladet till Dagens Juridik – rört den akademiska friheten. Ingen akademiker reste sig upp och försvarade universitetslärarens rätt att också få säga olämpliga saker. Ingen yttrandefrihetsförkämpe hördes av. Facket drog inte igång några kampanjer för friheten den här gången heller.
 
Ingen kom i denna historia på tanken att det kan finnas ett egenvärde i att skydda de verksamma vid universiteten, att det intellektuella samtalat mår bra av att den akademiska friheten värnas särskilt – åtminstone tills det går över gränsen för förtal eller något annat brott. Här förekom inget brott. Det var inte i närheten av något brott. Ändå medförde universitetslärarens uttalanden i realiteten sanktioner. Utan att någon reagerade.
 
Det är inte förvånande. Medan den akademiska friheten – särskilt skyddet för akademikerns yttranden – i de flesta andra länder anses ha en särskild betydelse väger den i Sverige lätt. Den svenska akademin skulle behöva några forskare som Paul Smith, som kunde visa vägen.
 
Paul Smith? Vid George Mason University i norra Virginia, USA, finns en forskare i ”cultural studies” som heter Paul Smith. Liksom sin namne designern är professor Smith från England från början, men numer är han alltså verksam i USA. Professor Smith – jag använder den formella titeln för att inte ni skall tänka på randiga handdukar och kavajer med lila foder – hamnade på 1990-talet i trubbel. Hans arbetsgivare universitetet uppskattade inte att Smith publicerade pornografiskt material på sin hemsida, som låg på universitetets server och som var knuten till Smiths institution.
 
Enkelt uttryckt var det porrbilder som Smith lade upp på sin hemsida som universitetet sagt åt Smith att ta bort. Professor Smith stod på sig. Han menade att universitetets agerande stod i strid med hans akademiska frihet. På samma sätt som en professor har rätt att utan risk för sanktioner säga kontroversiella saker i sitt klassrum eller föreläsningssal skall hon ha rätt att uttrycka sig i den digitala miljön. Inskränkningar i denna rätt kränker den akademiska friheten. Smith gick hela vägen till delstatens högsta domstol med sitt klagomål. (Han hade i och för sig visst bistånd – målet inkluderade även andra akademiker vid universitet och fick understöd av en intresseorganisation för mänskliga rättigheter).

Och Paul Smith vann. Enligt högsta domstolen hade universitetet inte rätt att hindra Paul Smith från att lägga ut porr på sin universitetshemsida.
 
I Sverige ser vi annorlunda på akademikers frihet, vilket i realiteten alltså innebär akademikerns yttrandefrihet och rätt till informationsaccess. Det skamliga Karolina Matti-fallet är en tydlig indikation på inställningen. Matti som var forskare vid Umeå universitet lät sin dåvarande partner, som var aktiv i naziströrelsen, hålla en föreläsning av det slag som man förväntar sig av en övertygad nazist: Förintelseförnekanden och liknande. Dumheter förstås. I Sverige är det kriminellt att vara dum på det här sättet. Nazisten dömdes således för hets mot folkgrupp. Men inte nog med det. Även Matti dömdes, för medhjälp till hets mot folkgrupp. Forskaren som gav utrymme åt andras dumhet får alltså räkna med ansvar, åtminstone under vissa omständigheter. Det är egentligen häpnadsväckande. Men det väckte inte någon diskussion om forskarens ställning: Få akademiker ställde sig upp och försvarade Mattis akademiska frihet. (Även om det fanns röster som talade för yttrandefrihetsvärdet i fall som detta, framför allt kanske Svante Nycander.)
 
Akademisk frihet står helt enkelt inte högt i kurs i Sverige. Utbildningsministern har i och för sig tagit initiativ till en stor autonomireform för universiteten och högskolorna men det är inte akademikernas frihet som står i centrum för den reformen – utan ”skolorna”. Skyddet för den enskilda akademikerns frihet – en frihet att också undersöka och yttra saker som kan misshaga andra eller kanske de flesta – är en icke-fråga i den svenska diskussionen. Tvärtom tycks även vanligtvis rättighetsorienterade personer att det inte är några problem med att hävda att universiteten som institutioner borde förhindra enskilda akademiker från att publicera sina resultat när resultaten uppfattas som stötande.
 
En habil liberal röst som Dilsa Demirbag-Sten kunde således i Svenska dagbladet angripa en avhandling vars teser hon inte gillade utifrån perspektivet att universitetet eller fakulteten borde ha ingripit, vilket sedan upprepats i andra sammanhang. Sådana angrepp är något helt annat än att angripa resultaten av forskningen i sig. Det får akademikern tåla (och det tål vi – vi är nämligen vana). Men att förorda institutionella ingripanden mot obekväma forskningsprojekt är något helt annat än att angripa forskningsresultaten. Det senare är en del av det intellektuella samtalet, det första är att förorda censur.
 
Akademins frihet är ett centralt demokratiskt värde. Den självständiga och skyddade akademikern kan vara sanningssägaren när ingen vågar. Akademikern kan stå för utanförperspektivet när farliga konsensussituationer uppstår. Akademikern kan, ilbland i alla fall, lyfta blicken och jämföra med andra samhällen eller andra kontexter, eller titta djupare i principfrågorna än andra, eller dra argument till sin spets. Om hon vågar. I Sverige hänger akademikern som gör sig obekväm ofta löst. Särskilt om hennes anställning inte skyddas på det sätt som den gör i de flesta länder. I USA talar man om ”tenure”. vilket väl är ett känt uttryck även här, i Sverige har vissa professorer en skyddad position genom s.k. fullmaktsanställning. Ett tecken på den akademiska frihetens status är att allt färre akademiker har en sådan fullmakt. Det är således enbart fåtal professorer som idag har en särskilt skyddad arbetssituation.
 
Det gör att många akademiker är rädda, rädda för att stöta sig med institutionerna, med universitetsledningen, med studenterna, med opinionen. Jag skulle vilja se den svenska akademiker som gick till domstolen för att hävda sin rätt att publicera pornografi på sin universitetshemsida. Och när akademiker blir rädda blir det offentliga samtalet fattigare.
 
Själv är jag inget undantag. Jag har träffat Paul Smith när jag själv var vid Gerge Mason University. Han erbjöd mig och min nyblivna hustru att låna hans hus i Washington DC några veckor mot att vi tog hand om hans trädgård. Huset låg i den afroamerikanska delen av DC. Vi åkte dit för att titta på huset. Vi var snart de enda vita människorna på gatan. En äldre trevlig man förklarade för oss – när vi frågade efter vägen – att huset bredvid där vi stod var ett crackhus där nyligen flera personer skjutits till döds. Gatorna dominerades av knarkhandeln, berättade han. Och sedan förklarade han menande för oss var närmaste busstation låg. Vi gick hastigt dit och tog bussen in till centrala delar av staden igen. Men vissa akademiker har mer ryggrad. En vit postmodernist från England hade inga problem med att slå ned sina pålar i denna uppenbarligen farliga miljö för att odla sin trädgård.
 
Porrbilder kan väcka anstöt. Trötta kommentarer på Facebook om att promemoriorna i transporträtt är erbarmliga kan väcka anstöt. Båda formerna av kommunikation kan vara olämpliga. Poängen är att det offentliga Sverige mår bättre om fler, inte färre, akademiker vågade väcka anstöt.

Mårten Schultz

Kommentera artikeln