FREDAGSKRÖNIKA – av William Eriksson, chefredaktör
Den här veckan har jag besökt två stycken evenemang. De hade två helt olika utgångspunkter, men en gemensam nämnare.
Det handlade om domstolar och rättsväsende. Om åtal, domar och beslut som åhörarna upplevde som uppenbart felaktiga.
Ett av evenemangen var ett ”torgmöte” som Sverigedemokraterna anordnade utanför Stockholms tingsrätt. Där stod Jimmie Åkesson och Henrik Vinge och lovade att alla de som dömts för förtal efter att ha publicerat uppgifter om dömda pedofiler på nätet ska benådas. Dessa personer är, enligt Vinge och Åkesson, inte brottslingar – de är hjältar. Därför är det fel och inte i samklang med det allmänna rättsmedvetandet att döma dessa personer för förtal, sade Åkesson.
Jag stod mitt i folksamlingen. Bredvid mig stod en man som hummade instämmande, filmade och lade ut på sin Instagram. Han hade ljudet på på sin telefon – och när hans inlägg hade publicerats hördes Stefan Sauks röst. Han var arg. På något.
Mannen bredvid mig var bara en av hundratals som hummade, nickade och instämde i Åkesson och Vinges brandtal. ”Vi ska inte döma oskyldiga”, sa nån.
Det andra evenemanget var en bokrelease. Jan Söderqvists bok om processen mot Birgitte Bonnesen har fått ett nytt kapitel. ”Avrättad” har blivit ”Upprättad” och historien om den tidigare Swedbankchefen har nått sitt slut.
Också där hölls brandtal. Denna gång om hur skadlig journalistik kan vara och hur påfrestande det är att befinna sig i Bonnesens situation i sju års tid när man upplever att man varit felaktigt anklagad hela tiden.
Även denna gång framför en publik som hummade, nickade och höll med.
Det är inte svårt att känna kraften i dessa sammanhang.
Men jag lämnar båda dessa evenemang med samma fråga: uppbådar alla dessa människor samma engagemang för rättssäkerhet och rättsstatliga principer när det inte gäller en vän, kollega, ett brott man själv drabbats av eller något man kan känna igen sig i?
Jag är inte övertygad. De flesta av oss är oss själva närmast.
Principfrågorna uppstår när vi eller någon vi bryr oss om drabbas av ett brott, ett uppenbart felaktigt beslut och orättvisor. Det får vi förlika oss med. Det är mänskligt – men också till viss del riskfyllt.
Det ökar nämligen risken för att brister upptäcks först när det är försent. Och då är det inte längre en principfråga.
