De allmänt hållna reglerna står i centrum för Dimitrievskis analys i avhandlingen ”Allmännytta som norm i svensk skatterätt – Om inkomstskattefrihet för ideella föreningar”. Dimitrievski har intresserat sig för förhållandet mellan domare och lagstiftare, och för de sociala och demografiska utmaningarna:
– Detta tvingar oss att fundera över hur optimal statsfinansiell resursallokering ska åstadkommas. Det tvingar oss att beakta förhållandet mellan offentlig och ideell sektor. Och det tvingar oss att fundera över hur rättvis resursfördelning ska åstadkommas utifrån alltmer begränsade resurser.
Framförallt analyserar Dimitrievski regelsystemet utifrån dess vaga rekvisit, kvantifieringar och allmänna begrepp. Han menar att Skattefrihetsinstitutet är ett kraftfullt samhällsutvecklande instrument som lagts i händerna på domarna vilket innebär att det krävs en större medvetenhet om den roll varje instans har i detta sammanhang:
– Domstolarna har fått stor makt vid bedömningen av kraven för skattefrihet avseende ideella föreningar. I vissa fall går denna maktförskjutning så långt att den tangerar gränsen för vad den centrala delen hos legalitetsprincipen tillåter, konstaterar han.
Ändamålsrekvisitet är ett exempel på lagens generella karaktär. Domstolen förutsätts utifrån detta rekvisit bestämma vad som utgör en rimlig och ändamålsenlig omfattning av skattefriheten.
– Bara inom ändamålskravet ryms ett stort antal allmänt utformade rekvisit som måste tolkas. Hit hör exempelvis idrottsliga ändamål, kulturella ändamål, sociala ändamål, skriver Dimitrievski.
I avhandlingen visar Dimitrievski hur det är möjligt att förklara normen om allmännytta som en inkomstskatterättslig princip:
– Min uppfattning är att individen motiveras till frivilligt arbete genom kombinationen av skattefrihet, ren altruism; det vill säga omtanken om det allmännyttiga ändamål som man är delaktig i att uppfylla samt att man mår bra av det ideella arbetet som en frivillig handling.
Han menar att det finns ett samband mellan skattefriheten och den svenska välfärdsmodellen både utifrån finansiella argument och politiska värderingar.
– Det är skattefriheten som sänker tröskeln för människor att engagera sig frivilligt. Och det är skattefriheten som bidrar till att vitalisera den ideella sektorn. Allt detta talar för att det i princip är uteslutet att införa någon annan metod att uppnå skattefrihet än just skattefrihetsmetoden, skriver Dimitrievski.
Åsa Persson
asa.persson@dagensjuridik.se
