Livvakten har arbetat som polis sedan 1981 och hade under en treårsperiod en tidsbegränsad anställning vid Säkerhetspolisen, SÄPO. Efter en händelse på Heathrows flygplats i maj 2007 omplacerades kvinnan från sitt arbete som livvakt vid personskyddsenhetens utrikesministergrupp till ett annat arbete.
Sedan i slutet av augusti 2007 har hon varit helt eller delvis sjukskriven. Parterna tvistar om huruvida omplaceringen av kvinnan har utgjort en särskilt ingripande omplacering av personliga skäl som genomförts utan godtagbara skäl.
I maj 2007 skulle livvakten tillsammans med en kollega följa utrikesministern tillbaka till Sverige. Livvakten hamnade i bråk med personalen på Heathrow, vilket resulterade i att livvakterna inte hann med anslutningsflyget och att utrikesministern fick flyga hem utan livvaktsskydd.
Enligt staten grundas omplaceringsbeslutet på kvinnans sätt att uppträda gentemot den brittiska flygplatspersonalen. När kvinnan informerats om att hon inte skulle få ta med sig en påse med taxfreevaror tappade hon fattningen och skällde på och svor åt flygplatspersonalen. Bland annat skrek hon högt att detta var ”fucking unbelivable” och ”fuck you”.
När livvaktens kollega bad henne lugna ner sig argumenterade hon högljutt även mot honom, och även med den brittiske polis som tillkallats. Enligt kollegan var hon nästan inte kontaktbar. Den brittiske polisen informerade livvakterna om att båda måste stanna kvar på grund av kvinnans beteende.
Arbetsdomstolen, AD, konstaterar att arbetet som livvakt ställer stora krav på individen. Även om uppgiften att kvinnan inte sovit på 24 timmar stämmer, ursäktar detta inte hennes beteende. Det var uppenbarligen inte hennes fel att de båda livvakterna tvingades genom säkerhetskontrollen och blev stoppade där, och mot den bakgrunden kan det vara svårt att förstå varför hon inte kunde behålla sitt lugn, menar AD. Någon egentlig krissituation var det inte fråga om.
Enligt AD:s mening råder det ingen tvekan om att livvakten uppträdde oprofessionellt. Det allvarliga var enligt domstolens mening inte bara hennes personliga uppträdande med svordomar mot den brittiska flygplatspersonalen, vilket naturligen innebar att den svenska utrikesförvaltningens anseende skadades. Av stor betydelse är att man av både hennes egna och kollegans uppgifter kan sluta sig till att hon tappade behärskningen och helt glömde bort sin huvudsakliga uppgift, nämligen att hålla uppmärksamheten på utrikesministern och dennes säkerhet.
Händelsen ger enligt AD fog för uppfattningen att kvinnan inte var lämpad för livvaktsarbete och att hon istället borde tilldelas andra arbetsuppgifter. Det har med andra ord förelegat godtagbara skäl för omplaceringen av henne. Detta betyder att omplaceringen inte har innefattat något brott mot kollektivavtalet och att förbundets talan om skadestånd i denna del ska avslås.
AD finner att det inte kan anses som att omplaceringen skett i sådant bestraffningssyfte som är kännetecknande för disciplinpåföljder, och att förbundets talan om skadestånd på grund av brott mot 62 § medbestämmandelagen därför ska avslås. Kvinnan tilldelades senare en varning av personalansvarsnämnden. Eftersom det inte framkommit att staten i sin hantering av ärendet skulle ha agerat rättsstridigt avslås yrkandet om ekonomiskt skadestånd i sin helhet.
Däremot har staten ådragit sig skadeståndsskyldighet genom att fatta och verkställa omplaceringsbeslutet utan att helt ha fullgjort sin förhandlingsskyldighet enligt 11 § medbestämmandelagen mot förbundet. AD bestämmer skadeståndet till 35 000 kronor.
Den utgång i målet som följer av AD:s ställningstaganden i det föregående innebär att vad staten har tappat är av endast ringa betydelse. Staten ska därför erhålla full ersättning för sina rättegångskostnader, 480 000 kronor.
Johanna Haddäng
johanna.haddang@dagensjuridik.se
