FREDAGSKRÖNIKA – av William Eriksson, chefredaktör
Jag har alltid haft svårt för managementlitteratur.
Den sortens böcker man rycker åt sig på flygplatsen när man kapitulerat inför att skoltyskan inte räcker till för att köpa den Süddeutsche Zeitung man egentligen vill läsa.
Ändå ligger två sådana böcker framför mig just nu bredvid solstolen, varifrån denna krönika skrivs.
En av dessa är mycket intressant givet medieuppgifter om att flera, stora amerikanska advokatbyråer haft diskussioner med PE-bolag om att sälja av delar av verksamheten.
Boken är skriven av Lloyd Blankfein, tidigare VD på Goldman Sachs och innehåller intressanta beskrivningar av de överväganden som under många år fördes internt inför börsnoteringen.
Enligt Blankfein frågade han och flera andra delägare sig vilka de var att notera bolaget och ta hem pengarna för det jobb som tidigare VD:ar, partners och anställda gjort för banken. Det skulle naturligtvis kunna vara en efterhandskontruktion i syfte att framstå i bättre dager, men låt oss utgå ifrån att det är sant.
Samma frågor bör naturligen uppstå i de fall det skulle bli aktuellt att sälja delar av en stor svensk advokatbyrå till en PE-firma.
Kan delägarna hämta hem pengarna i potten och se sina företrädare i ögonen med gott samvete under nästa alumnievent?
Lloyd Blankfein och kollegorna på Goldman Sachs kom till slutsatsen att det var ohållbart att inte vara noterade när de främsta rivalerna redan var detta.
Kanske ligger samma utveckling i korten även när det gäller advokatbyråer. Om en stor byrå tar steget kan andra komma att följa efter.
Frågan är bara om utökade möjligheter att investera i teknik räcker som argument?
För att någon öppet skulle säga att det handlar om pengar och en tidigare pension håller jag för osannolikt. Åtminstone i Sverige.
