JO har sedan år 2011 haft uppdraget som så kallat nationellt besöksorgan (NPM) enligt FN:s konventionen mot tortyr (Opcat) och genom detta genomfört inspektioner av platser där personer kan hållas frihetsberövade.
Rapporten, som släpptes idag, baseras på de besök som gjorts hos Kriminalvården, i polisarrester, LVU- och LVM hem, den psykiatriska tvångsvården och i migrationsförvaren.
”Djupt otillfredsställande”
Kriminalvårdens häktesverksamhet är ett av de områden som får skarpast kritik i rapporten.
Bland annat kritiseras Kriminalvården för att en alldeles för stor andel av de häktade som inte är belagda med restriktioner trots detta vistas på restriktionsavdelningar.
Enligt JO är det ”djupt otillfredsställande att en intagen av organisatoriska skäl eller andra skäl som den intagne inte kan påverka inte ges möjlighet att vistas i gemensamhet”.
Avsevärt sämre förhållanden för förvarstagna i häkten
JO konstaterar även att förvarstagna utlänningar som placeras inom Kriminalvården ”vistas under avsevärt sämre förhållanden jämfört med personer som är placerade i något av Migrationsverkets förvar”.
De förvarstagna inom kriminalvården har inte samma möjlighet att erhålla sina lagstadgade rättigheter i form av obegränsad och okontrollerad användning av mobiltelefon, tillgång till datorer med internetanslutning och möjlighet till okontrollerade besök.
”Oacceptabelt at rastgårdar utformas så”
Kriminalvården får sutligen även kritik för utformningen av de rastgårdar som man tillhandahåller på de svenska häktena.
JO skriver i rapporten att man tidigare krävt att rastgårdarna på häkten ska utformas så att ”de intagna ges möjlighet att iaktta omgivningarna” och att det därmed är ”oacceptabelt att rastgårdar utformas på ett sådant sätt att de blir som slutna rum med gallertak.
Trots kraven från JO kunde man i samband med inspektionerna under 2017 konstatera att flera häkten fortfarande har rastgårdar som inte uppfyller dessa grundläggande krav.
Gratis nyhetsbrev om rättsfall och juridik från Dagens Juridik – klicka här
