KRÖNIKA – av Marta Janiak, Associate Baker McKenzie
Den nuvarande ramen för granskning av utländska direktinvesteringar har sin grund i förordning (EU) 2019/452. Systemet har dock enligt EU inte kunnat möta de utmaningar som uppstått i ett alltmer komplext geopolitiskt landskap där det bland annat har förelegat väsentliga skillnader mellan medlemsstaterna när det gäller tillämpningsområde, trösklar och kriterier för bedömning av huruvida en utländsk investering negativt kan påverka säkerhet eller allmän ordning.
Mot bakgrund av att integrationen av globala ekonomier kombinerat med geopolitiska spänningar har lett till framväxten av nya risker, bedömde EU att ny lagstiftning är nödvändig för att stärka effektiviteten och ändamålsenligheten i granskningen av utländska direktinvesteringar samt säkerställa en högre grad av harmonisering inom unionen.
Den nya förordningen röstades enhälligt igenom den 8 juni 2026 och ersätter den tidigare. Den nya förordningen syftar till att skapa ett stärkt och mer enhetligt EU-ramverk för granskning av utländska investeringar. Medlemsstaterna ska säkerställa efterlevnad av de nya reglerna inom 18 månader från förordningens ikraftträdande.
En av de viktigaste förändringarna är att det frivilliga blir obligatoriskt. Enligt förordningen ska varje medlemsstat upprätta ett granskningssystem i enlighet med förordningen. Det innebär att de medlemsstater som hittills saknat ett nationellt granskningssystem nu måste inrätta ett. För Sverige som redan implementerat en granskningsmekanism, genom Lag (2023:560) om granskning av utländska direktinvesteringar, betyder det nu att denna lag nu måste ses över och justeras för att överensstämma med den nya förordningen.
Harmoniserat tvåstegsförfarande och gemensamma tidsfrister
Enligt den nya förordningen ska medlemsstaterna säkerställa att granskningsförfarandet inkluderar en inledande granskning som ska genomföras inom 45 kalenderdagar från inlämningen av anmälan för att avgöra om en fördjupad utredning är nödvändig, varefter en fördjupad utredning genomförs vid behov för att fastställa om den utländska investeringen sannolikt negativt påverkar säkerhet eller allmän ordning.
I Sverige gäller idag en tidsfrist om 25 kalenderdagar för den inledande granskningen vilket innebär att den nya förordningen medför en väsentlig förlängning av granskningsperioden jämfört med nuvarande svensk reglering.
Samordnade anmälningar i flera jurisdiktioner
Den som lämnar in en anmälan ska sträva efter att göra det i samtliga berörda medlemsstater på samma dag, och varje anmälan ska hänvisa till de övriga anmälningarna. I praktiken innebär detta att parter i gränsöverskridande globala transaktioner i ett tidigt skede måste kartlägga vilka jurisdiktioner som berörs och utarbeta en samordnad strategi. Kravet på inlämning vid samma tidpunkt förutsätter noggrann planering avseende bland annat informationsinhämtning, översättningar och anpassning till respektive medlemsstats nationella krav, vilket kan vara särskilt utmanande i komplexa transaktioner som berör flera medlemsstater.
De berörda medlemsstaterna ska samarbeta nära under hela processen och särskilt sträva efter att samordna tidpunkterna för sina respektive granskningsförfaranden, inklusive antagandet av respektive granskningsbeslut. De ska också, när det behövs, diskutera om besluten är förenliga med varandra och på ett ändamålsenligt sätt adresserar de identifierade riskerna för säkerhet eller allmän ordning.
En gemensam databas
Kommissionen ska inrätta en säker databas tillgänglig för samtliga medlemsstater med information om de utländska investeringar som anmälts via samarbetsmekanismen och utfallet av bedömningarna av dessa investeringar inom ramen för nationella granskningssystem. Databasen syftar till att underlätta erfarenhetsutbyte, identifiera riskmönster och motverka kringgående.
Koncerninterna omstruktureringar undantas – med ett viktigt undantag
Koncerninterna omstruktureringar faller utanför tillämpningsområdet, om inte en ny icke-EU entitet etableras i koncernen i samband med transaktionen. Det innebär att transaktionsstruktureringar som innebär att ett nytt tredjelandsbolag introduceras i koncernen, som ofta görs som ett led i globala omstruktureringar, kan komma att falla inom förordningens tillämpningsområde och kräva granskning.
För svenskt vidkommande innebär detta en väsentlig lättnad i förhållande till nuvarande reglering, eftersom koncerninterna omstruktureringar idag omfattas av lag.
Avslutande reflektioner
Harmoniseringen som skapas genom den nya förordningen är välkommen ur ett transaktionsperspektiv då gemensamma regler skapar större förutsebarhet. Samtidigt innebär det utvidgade tillämpningsområdet och kravet på parallella anmälningar att FDI-analysen nu kommer bli en central del av due diligence och transaktionsplanering i en bredare krets av transaktioner.
För rådgivare och transaktionsparter är budskapet tydligt: FDI-regulatorisk riskbedömning behöver integreras tidigt i transaktionsprocessen, anmälningsstrategin måste koordineras med hänsyn till samtliga relevanta jurisdiktioner, och en god förståelse för de nya samarbetsmekanismerna är avgörande för att hålla tidsplanen i komplexa gränsöverskridande affärer.
