Skatteverket beslutade hösten 2003 att höja inkomsten av näringsverksamhet för Vodafone Sverige AB, numera Telenor, med närmare 435 miljoner kronor. Hösten 2004 beslutade Skatteverket att även höja Tele2 Sverige AB:s inkomst av näringsverksamhet med 280 miljoner kronor.
Besluten baserades sig i de båda telekommunikationsbolagens subventionering till försäljare av mobiltelefoner i samband med att återförsäljarna säljer bolagets abonnemang. Bolagen kostnadsförde de aktuella subventionerna direkt, medan den korresponderande intäkt som uppstår då kunderna binder upp sig i mellan 12-24 månader redovisas under ett eller flera beskattningsår framåt i tiden.
Skatteverket ansåg mot denna bakgrund att någon matchning mellan intäkt och kostnad till samma räkenskaps- eller beskattningsår inte skedde. Då särskilda skatteregler saknades skulle beskattningen ske enligt god redovisningssed, vilken Skatteverket ansåg att bolagen brutit mot. Resultaten skulle därför justeras så att korresponderande intäkter och kostnader allokerades till samma redovisningsperiod.
Bolagen överklagade i två separata mål besluten till länsrätten, som emellertid instämde i Skatteverkets beslut.
Kammarrätten konstaterade efter ytterligare överklagande bland annat vad som är god redovisningssed förändras över tid och att man vid bedömningen av vad som innefattas i begreppet förutom att beakta vad som framgår av lag även ska ta hänsyn till bland annat praxis hos de bokföringsskyldiga samt rekommendationer av auktoritativa organ.
Domstolen ansåg mot bakgrund av vad som framkommit inte att det förelåg ett sådant säkerställt samband mellan kostnaderna för återförsäljarprovisionerna och ökade intäkter att en aktivering skulle ske. Kostnaden för återförsäljarprovisionen var därför inte tvungen att matcha mot framtida intäkter och bolagets redovisning kunde därför inte anses strida mot god redovisningssed.
Skatteverket överklagade avgörandena till Regeringsrätten och anförde bland annat att det fanns en klar koppling mellan provisionen i fråga och de intäkter som inflyter under avtalsperioden. De inkomster och utgifter som var knutna till avtalet skulle bedömas samlat och utifrån principerna för redovisning av tjänsteavtal, ansåg verket. Ersättningen till återförsäljarna skulle i likhet med de fasta månadsavgifterna periodiseras över avtalstiden.
Regeringsrätten konstaterar, i likhet med underinstanserna, att beskattningen i de aktuella fallen, i avsaknad av skatterättsliga bestämmelser, ska grunda sig i god bokföringssed. För det fall att god redovisningssed ger utrymme för olika alternativ i fråga om periodiseringen ska beskattningen mot bakgrund av befintlig praxis grundas på det av bolaget valda alternativet.
Bokföringsnämnden, BFN, har i ett yttrande funnit att det aktuella förfarandet stridit mot god redovisningssed och att nämnden i sitt yttrande grundat sig på ett uttalande från International Financial Reporting Interpretations Committee, IFRIC.
Domstolen konstaterar i detta sammanhang att omständigheterna i IFRIC:s ärende inte är helt jämförbara med de aktuella fallen och att det är oklart om BFN i sitt yttrande tillämpat Redovisningsrådets rekommendationer, med mera. Oavsett om så är fallet eller ej kan emellertid god redovisningssed inte anses ha krävt att de aktuella utgifterna helt eller delvis skulle ha tillgångsförts. Skatteverkets överklagande avslås därför.
