DEBATT – av Patrick Krassén, policychef Företagarna
I går presenterade regeringen direktiv till en utredning som ska ta fram förslag på en särskild markering i statliga register, en ”rödflaggning”, för både fysiska och juridiska personer som bedöms vara kopplade till gängkriminalitet (dir. 2026:67). Rödflaggningen ska kunna leda till att personernas grundläggande rättigheter begränsas, utan att faktisk brottslighet konstaterats eller lagakraftvunnen dom föreligger. Direktiven är problematiska ur flera perspektiv, både principiella och näringspolitiska.
För att, som regeringen uttrycker det i direktiven, ”försvåra för personer som deltar i, eller har samröre med, en kriminell sammanslutning, oavsett om personerna är dömda för brott eller inte”, ska systemet med flaggning av personer hos myndigheter även innefatta befogenhet för myndigheter att bland annat begränsa vilka personer den flaggade får ha kontakt med, vilka områden personen får röra sig inom, dess möjlighet att bedriva näringsverksamhet, inneha vissa typer av anställningar och förtroendeuppdrag och genomföra finansiella transaktioner. Flaggning ska också medföra djupare granskningar av till exempel den rödflaggades deklaration och bankkonton.
Detta väcker förstås ett antal frågor ur rättsstatligt perspektiv. Ska besluten alltså fattas av myndigheter, inte av domstolar? Hur rimmar det med att flera av de rättigheter som nämns är grundlagsfästa? Vilka möjligheter till överklagande av flaggning kommer att finnas? Och vilka krav på bevis kommer att ställas, om det inte är domstolar som ska fatta besluten?
Om man utgår från den definition av ”kriminell sammanslutning” som föreslås i det nyligen remitterade betänkandet SOU 2026:13 (en definition som alltså ännu inte är antagen), handlar det inte om våldsbrott, utan om allvarlig brottslighet som begås eller medverkas till av två eller fler personer i syfte att uppnå ekonomisk vinning. Definitionen är således bred. Likaså är definitionen av ”samröre” enligt samma betänkande bred, men bygger på att samröret är ägnat att främja, stärka eller understödja brottsligheten. Detta rör dock de straffrättsliga kraven. Det är oklart om begreppen kommer att ha samma beviskrav när det gäller myndigheters rödflaggning, som torde vara ett förvaltningsrättsligt beslut. (Frågan om beviskrav tas inte upp i utredningsdirektiven.)
Direktiven nämner också att anhöriga till personer som har samröre med kriminella sammanslutningar – och kriminella personer – kan komma i fråga för rödflaggning. Utredningen ska undersöka om det kan ske även om sådana anhöriga inte är medvetna om att man bidrar till att möjliggöra någon annans brottslighet.
Även om utredningen instrueras att beakta både individuella fri- och rättigheter och proportionalitetsprincipen, är flera delar redan i hur uppdraget formuleras problematiska. En grundläggande princip i en rättsstat är att sanktioner ska riktas mot personer utifrån vad de gör, inte vilka de råkar känna eller vara anhöriga till. Att betraktas som ”kriminell” bör bygga på att man dömts för brottsliga gärningar, det är inte ett personlighetsdrag. Nu föreslås att även samröre med kriminella ska kunna leda till straff. Och i nästa steg ska alltså anhöriga och andra personer som har koppling till personer som har samröre med kriminella sammanslutningar kunna bli föremål för långtgående begränsningar, genom myndighetsbeslut.
Direktiven till den nya utredningen skulle alltså kunna medföra att en företagare som själv inte har gjort något vare sig fel eller brottsligt, men har en anhörig som har haft samröre med andra som begått vissa brott (även om den själv inte deltagit), kan få sitt F-skattgodkännande indraget, sitt bankkonto nedstängt, eller spärras från att göra ekonomiska transaktioner. Det framstår som en orimlig åtgärd baserat på enkom ens släktskap.
Även juridiska personer, till exempel företag, föreslås kunna rödflaggas – om en rödflaggad person har eller har haft bestämmande inflytande i företaget; även med retroaktiv verkan, tio år (!) tillbaka i tiden. Detta alltså utan att det behöver visas att företaget har gjort något fel eller använts i brottslighet. Ett sådant system ligger farligt nära godtycklig svartlistning av medborgare och företag från myndigheters sida, vilket gravt skulle underminera rättssäkerheten.
Man ska förstås inte måla fan på väggen i onödan. Detta är än så länge bara utredningsdirektiv. Men de följer på ett flertal lagstiftningsinitiativ som präglats av steg bort från generella regler, mot mer av in casu-bedömningar om rätten att bedriva företag, villkorat utifrån myndighetsbedömningar. Från näringsfrihet till näringstillstånd.
Trots att utredningen ges i uppdrag att undersöka frågor av komplicerad karaktär, med bäring på grundlagen, får den bara ett år på sig. Det är ett ytterligare problem – något som bland annat Lagrådet påtalat om tidigare lagstiftningsinitiativ.
Alla vill stävja kriminaliteten, även inom näringsliv och välfärdssystem. Men verktygen för det kan inte se ut hur som helst.
