En tilltalad dömdes av Luleå tingsrätt till två års fängelse för grovt narkotikabrott då han hanterat cirka 280 gram amfetamin. I tingsrättsdomen konstaterades att åklagaren inte presenterat någon bevisning beträffande amfetaminets renhetsgrad och att detta bör komma den tilltalade tillgodo vid bedömningen av brottets straffvärde. Den tilltalade förklarade sig nöjd med domen, men åklagaren överklagade densamma och yrkade på straffskärpning.
Åklagaren hade före överklagandet inhämtat analysbesked från SKL avseende amfetaminets renhetsgrad. Av analysbeskedet, som inkom först då överklagandetiden passerat, framgick att halten amfetamin i narkotikan uppgick till mellan sex och åtta procent, vilket är en ovanligt låg renhetsgrad.
Då någon straffskärpning inte kunde påräknas mot bakgrund av analysresultatet återkallade åklagaren sitt överklagande, trots att den tilltalades försvarare avrått henne från detta. Målet skrevs därefter av. Åklagaren var av uppfattningen att tingsrätten redan hade beaktat utspädningen och att de nya uppgifterna inte torde påverka utgången i någon riktning.
Den tilltalade beviljades senare resning i målet varefter hovrätten slutligen konstaterade att brottets straffvärde uppgick till fängelse i ett år.
Av 23 kap. 4 § RB framgår inte annat än att objektivitetsprincipen gäller under förundersökningen. Såväl i doktrin som enligt Åklagarmyndigheten gäller dock denna princip även under rättegången; en ståndpunkt som även JO tagit i tidigare beslut.
Däremot kan det enligt JO inte i allmänhet anses åligga en åklagare att agera när en dom framstår som alltför sträng, eftersom det i första hand är den dömde som har att bevaka detta intresse. Vid uppenbara eller betydande felaktigheter kan dock ett sådant ansvar anses åligga åklagaren, i synnerhet då den dömde inte har möjlighet att själv agera.
Beträffande det nu aktuella fallet anför JO sedan följande. Att narkotikans renhetsgrad har betydelse för brottsrubriceringen och straffmätningen är enligt praxis klart. Av den ursprungliga tingsrättsdomen framgick inte hur mycket straffmätningen påverkats av osäkerheten om renhetsgraden.
Den analys som senare genomfördes kunde vidare tyda på att straffet var alltför strängt. Mot bakgrund av detta samt att den tilltalade saknade möjlighet att själv överklaga domen i detta skede borde åklagaren avstått från att återkalla sitt överklagande. Åklagarens handlande förtjänar därför kritik.
Viyan Hagi
viyan.hagi@dagensjuridik.se
