Lagen om målsägandebiträde infördes 1988 och innebär en möjlighet för brottsdrabbade att på statens bekostnad få ett eget målsägandebiträde. Syftet med lagen var till en början att ge stöd och hjälp till våldtagna kvinnor för att de skulle orka ta sig igenom en svår och jobbig rättsprocess. Lagen har därefter utökats ett antal gånger till att nu ge möjlighet att förordna ett biträde vid alla typer av brott med fängelse på straffskalan.
En ny undersökning som Stiftelsen Tryggare Sverige har genomfört bland kvinno- och brottsofferjourer visar dock på stora brister när det gäller hur lagen om målsägandebiträden tillämpas.
Dels visar undersökningen att många brottsdrabbade inte får ett målsägandebiträde, trots att de är berättigade till det. Den främsta orsaken tros vara att polisen inte alltid fullgör sin informationsskyldighet och upplyser den drabbade om rätten till hjälp och stöd.
Undersökningen visar även att målsägandebiträden förordnas för sent, ofta först i samband med rättegången. En orsak till detta anses vara att polisen saknar rutiner, tillexempel i samband med kallelsen, som säkerställer att den drabbade informeras om möjligheten att ha ett biträde med sig redan vid det inledande förhöret.
Vidare visar undersökningen på stora skillnader i kvalitet bland målsägandebiträden. Många av kvinno- och brottsofferjourerna beskriver att kvaliteten på målsägandebiträdena varierar, en del biträden brister i engagemang, tillgänglighet och aktivitet under förundersökning och rättegång.
Systemet beskrivs som ett ”lotteri”, där den brottsdrabbade ska ha tur för att få ett målsägandebiträde som verkligen tar sin uppgift på allvar. Stiftelsen skriver att en förklaring till detta är bristande kunskaper avseende brottsdrabbades reaktioner, behov och problem, någonting de menar inte är konstigt då dessa frågor fortfarande inte ingår i juristutbildningen vid landets universitet.
Mot bakgrund av de brister som presenterats föreslår Stiftelsen Tryggare Sverige ett antal åtgärder.
Dels föreslås nya krav på polisen som säkerställer att alla personer som uppfyller förutsättningarna omgående tilldelas ett målsägandebiträde. Stiftelsen menar att kraven måste utformas på motsvarande sätt som gäller reglerna för förordnande av försvarsadvokater, vilket innebär att ett förhör i framtiden inte får genomföras om inte målsägandebiträdet är närvarande.
För att höja kvalitén på målsägandebiträdens arbete föreslås även att en certifiering införs. En sådan certifiering menar stiftelsen skulle innebära att det inte längre är slumpen som styr om man som brottsdrabbad verkligen får hjälp och stöd i en utsatt situation.
Avslutningsvis konstatera Stiftelsen Tryggare Sverige att målsägandebiträdet kan ha en helt avgörande betydelse för den drabbades återhämtningsprocess och att biträdets arbete ofta har en kvalitetshöjande effekt på förfarandet under förundersökningen och därmed ökar förutsättningarna för att en polisanmälan leder till åtal och rättegång.
Malin Letser
malin.letser@dagensjuridik.se
