DEBATT – av Thomas Eriksson, Jurist och författare (med tidigare yrkeserfarenhet inom förmögenhetsförvaltning i Schweiz)
Det är folkomröstning på söndag den 14 juni i Schweiz. Det i sig är ingen nyhet eftersom det hålls folkomröstningar där fyra gånger per år. Men en av omröstningarna på söndag är av stor betydelse. Det är en omröstning om att begränsa befolkningen till max 10 miljoner invånare fram till år 2050.
För närvarande har Schweiz 9,1 miljoner invånare. Initiativet vill därför att omfattande åtgärder ska vidtas gällande asylinvandring och familjeåterförening om befolkningen växer till 9,5 miljoner. Skulle befolkningen fortsätta växa till över 10 miljoner skulle ännu mer drastiska åtgärder vidtas såsom att säga upp internationella avtal.
Det rapporteras bara sporadiskt i Sverige om folkomröstningar i Schweiz. Så jag tänkte beskriva hur systemet fungerar och peka på några saker som vi skulle kunna lära från svenskt perspektiv.
I Schweiz blir det nationella folkomröstningar vid tre situationer (därutöver finns kommunala och regionala folkomröstningar). Den första är när parlamentet har antagit en ny lag. Det kan då bli en omröstning om den nya lagen ifall 50 000 namnunderskrifter samlas in eller åtta av kantonerna begär det. Vid grundlagsändringar eller medlemskap i överstatliga organisationer / kollektiva säkerhetsorganisationer är folkomröstningar obligatoriska (inga namnunderskrifter krävs). Slutligen kan det även finnas förslag från folket som kräver 100 000 namnunderskrifter.
Det innebär att man röstar om alla möjliga frågor i lagstiftningen. Om skatter, pension, pappaledighet, medborgarlön, elektroniska ID-handlingar och mycket mer. Givetvis finns det även många omröstningar om brott och straff. Ett exempel var om livstidsförvaring av särskilt farliga vålds- och sexualbrottslingar. Ett annat var ifall utlänningar som begår vissa brott ska förlora uppehållstillståndet och utvisas. Ett tredje var när parlamentet antog en ny antiterrorlag, vilket ledde till att lagen överprövades i en folkomröstning på initiativ av människorättsorganisationer.
Ett annat område man haft många omröstningar om är migration. Schweiz är ett väldigt eftertraktat land att flytta till. Det har gjort att landets befolkning har vuxit lite snabbare än Sveriges befolkning, trots att Schweiz länge har haft en stram invandringspolitik och betydligt högre krav för medborgarskap än Sverige. Förslag om att begränsa migrationen i Schweiz har inte bara kommit från nationalistiska krafter, utan även från miljörörelsen. Ett exempel på det senare var organisationen Ecology and Population som kampanjade för att befolkningen måste begränsas av miljöskäl. Det initiativet röstades ner.
Vidare har Schweiz röstat ja tidigare till Schengen och Dublinsamarbetet. Däremot har schweizarna röstat nej både till att bli en del av EES och att starta förhandlingar om EU-medlemskap. Ett av argumenten mot att bli en del av EES eller EU har varit en gammal princip som går tillbaka till sagohjälten Wilhelm Tells dagar. Den lyder: ”Inga främmande domare.” Det handlar om att inga andra än schweizarna själva ska ha jurisdiktion i sitt eget land, vilket även betyder att de inte vill ge EU-domstolen bestämmanderätt. Av bland annat den anledningen kommer nog Schweiz inte gå med i EU i framtiden heller.
Här kan vi jämföra med Sverige där folkomröstningar endast är vägledande och hålls ytterst sällan. Senaste nationella omröstningen var om EMU år 2003. I många stora politiska omläggningar i Sverige har medborgarna aldrig fått rösta, som till exempel gällande migration, kriminalpolitik eller anslutning till NATO. Mer kontroversiella eller kritiserade lagar såsom FRA-lagen hade garanterat underställts en folkomröstning i Schweiz, men i Sverige har medborgare inget inflytande över enskilda lagar. Det är något som svenskar som kommer till Schweiz brukar reflektera över: Sverige har ett demokratiskt underskott jämfört med Schweiz.
Det schweiziska systemet stämmer väl överens med citatet från Louis Brandeis (domare i US Supreme Court) som sa: ”sunlight is the best disinfectant”. Den principen betyder att det bästa sättet att undvika tvivelaktigheter, mygel och maktmissbruk i lagstiftningen är att ha en öppen dialog och transparens. Så är det i Schweiz. Där avgörs inte viktiga beslut av partigrupper i maktens korridorer, utan ytterst av folket i öppen dager. Ett av skälen till att schweizarna röstade nej till att köpa JAS-plan var att det kom fram att den svenske ambassadören i Schweiz hade försökt att övertyga parlamentariker genom lobbyarbete. I Schweiz är man allergisk mot påverkan utifrån i folkomröstningar.
Den andra stora skillnaden att notera är att den överprövning av lagar som finns i Schweiz med folkomröstningar gör att det blir en publik debatt om lagstiftning. I den debatten deltar inte bara politiker, utan även jurister, opinionsbildare och allmänheten. Om en ny lag inte uppfyller rättssäkerhetsaspekter kommer den sannolikt att prövas i en folkomröstning. I Sverige däremot granskas lagförslag bara av Lagrådet. Det är en formbunden granskning där det fåtal personer som granskar lagarna sedan också ska döma efter samma lagar. Det är problematiskt av flera skäl. Bland annat därför att det kan finnas justitieråd som har en egen politisk agenda och grumliga värderingar.
Ett exempel på det var justitierådet Dag Victor, som avled för några år sedan. Under sitt liv hade han stor påverkan på straffrätten och argumenterade i olika roller för låga straff. Tidigare i sin yrkesbana förfäktade han att straffsystemet var en del av klasskampen. En av hans publikationer var antologin ”Rätt och marxism” från år 1978. Där beskrivs Sovjetunionens rättssystem på ett idealiserat sätt som inte alls ger en rättvis beskrivning av en totalitär stat. Om Dag Victor senare i livet lärde sig att skilja på en rättsstat och en totalitär stat vet jag inte. Men det är ändå skrämmande att han var en av dem som granskade våra lagar. Som sagt: sunlight is the best disinfectant.
Så hur gör man då i Sverige för att få till stånd en öppen debatt om våra lagar? Medan man i Schweiz går runt och samlar namnunderskrifter till folkomröstningar har vi i Sverige protestlistor. Det finns dock stora skillnader mellan en namninsamling för en folkomröstning i Schweiz och en vanlig protestlista i Sverige.
I Schweiz finns stränga formkrav. Underskrifterna ska vara i bläck på papper och det är straffbart att lämna in falska namn. I omröstningarna i Schweiz finns det klara och tydliga förslag att ta ställning till. Skulle förslagen inte vara välformulerade brukar initiativen inte vinna. Alla medborgare får sedan förutom valsedlar även en valbroschyr hemskickad där båda sidor utförligt beskriver frågan inför en omröstning.
En protestlista i Sverige är däremot helt formlös och utan lagreglering. Många gånger är det oklart vad protestlistorna syftar till mer än att skrika ut ett missnöje, ungefär som Gula västarna i Frankrike. Protestlistorna är visserligen en mer städad form, men saknar ofta förslag på konkreta åtgärder. Så är det också med det senaste uppropet #jutoo som vill stoppa en ”nedmontering” av rättsstaten i Sverige.
Så varför görs inte en namninsamling för att övertyga politiker att få till en folkomröstning i Sverige? I en folkomröstning skulle man kunna få en bred debatt om konkreta åtgärder för att stärka rättsstaten, om det är vad #jutoo vill åstadkomma. Om Schweiz kan rösta om allt borde väl Sverige åtminstone kunna rösta någon gång, även om folkomröstningen bara är rådgivande. Folkomröstningar ger inte alltid de bästa utfallen, men debatten och öppenheten inför en omröstning är en stor del av vinsten.
Förutom möjligtvis att rösta om EMU igen i en avlägsen framtid verkar det dock som att Sverige nu har gett upp tanken på att folkomrösta om viktiga frågor. Det gäller även vid stora politiska omläggningar. Det gör i sin tur att öppenheten minskar. I förlängningen kommer det inte att leda till något gott.
Till sist, hur kommer det nu att gå i folkomröstningen på söndag i Schweiz? Kommer migrationen att stramas åt med drakoniska åtgärder om gränsen 10 miljoner invånare nås? Nej, troligtvis inte, schweizarna tenderar att rösta försiktigt och initiativ som uppfattas som radikala röstas nästan alltid ned.
