I februari 1996 påbörjade ett bolag, numera Betsson AB, verksamhet med så kallade lyckohjul. 1997 ändrades lotterilagen på så sätt att även spel med lyckohjul blev tillståndspliktigt och i praktiken förbjudet.
Förbudet utgjorde en så kallad teknisk föreskrift och skulle som sådan enligt ett direktiv ha anmälts till Europeiska kommissionen, något som emellertid inte skedde. I januari 2002 upphävdes lyckohjulsförbudet genom en ändring i lotterilagen och Högsta domstolen konstaterade i NJA 2006 s 246 att förbudet varit overksamt.
Bettson lämnade in en stämningsansökan och anförde att det var fel av svenska staten att inte anmäla 1997 års lagändring och att staten genom underlåtenheten och genom att ändå anta lagändringen gjort sig skyldig till ett normgivningsfel som utgjorde brott mot EG-rätten. Betsson menade att bolaget till följd av statens agerande lidit skada i form av uteblivna intäkter för upplåtelse av lyckohjul under den tid bolaget anpassade sin verksamhet efter den overksamma lagen.
Tingsrätten avvisade i oktober 2007 talan enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen då en sådan talan endast fick väckas i Högsta domstolen. Hovrätten fann i juli 2008 att det saknades skäl att inhämta förhandsavgörande från EG-domstolen och avslog överklagandet. Högsta domstolen lämnade i januari 2009 begäran om förhandsavgörande utan bifall och nekade prövningstillstånd i övrigt.
Bettson yrkar nu skadestånd för att staten genom att upprätthålla förbudet i den overksamma lagen gjort sig skyldig till en överträdelse av EU-rätten som orsakat Betsson skada.
Ostridigt att Sverige bröt mot EG-rättsliga förpliktelser
Staten medgav genom Justitiekanslern att det var fel att inte iaktta anmälningsförfarandet och att staten gjort sig skyldig till överträdelse av direktivet. Överträdelsen hade dock inte rört någon regel som är avsedd att skapa rättigheter för enskilda i den mening som avses i Francovich-doktrinen varför skadestånd inte kunde utgå.
Tingsrätten konstaterar att det är ostridigt att Sverige såsom medlemsstat brutit mot sina EG-rättsliga förpliktelser genom att underlåta att anmäla ändringarna i lotterilagen.
Frågan i målet är om skadestånd kan utgå på EU-rättslig grund för att Sverige underlåtit att iaktta sin anmälningsskyldighet enligt direktivet. Tingsrätten konstaterar vidare att det krävs att den unionsrättsliga regel som har överträtts ska ha till syfte att ge enskilda rättigheter.
Tingsrätten konstaterar att EU-domstolen uttalat att direktivet, i en situation där en medlemsstat inte har iakttagit sin anmälningsskyldighet enligt direktivet, varken skapar rättigheter eller skyldigheter för enskilda, vilket innebär att det brister i en nödvändig förutsättning för skadeståndsskyldighet som uppställts i EU-rättslig praxis.
Tingsrätten finner vidare att det inte föreligger
”någon skyldighet för tingsrätten att inom ramen för den EU-rättsliga bedömningen om skadeståndsansvar för staten föreligger, göra en jämförelse mellan å ena sidan svensk materiell skadeståndsrätt och å andra sidan materiell EU-rätt i skadeståndshänseende, och, om svensk rätt är förmånligare för Betsson, tillämpa denna materiellt”
varför tingsrätten finner att det inte föreligger någon skyldighet att tillämpa 3 kap. 2 § skadeståndslagen för att säkerställa EU-rättens krav ifråga om likvärdighet och effektivitet i det processuella förfarandet.
Tingsrätten finner därför i likhet med JK att det är förutsättningarna i Francovich-doktrinen som avgör om Betsson har en på EU-rätten grundad rätt till skadestånd. Då den rättsregel som överträtts inte har till syfte att ge enskilda rättigheter lämnar tingsrätten därmed Betssons talan utan bifall.
Bild: Betsson
