En man som levde med sin sambo och dotter hade under en tid mått dåligt och haft sömnsvårigheter. Tillståndet hade förvärrats tiden före gärningarna då mannen upplevt vanföreställningar om att hemska saker skulle hända familjen och haft tankar på att ta sitt liv.
Mannen berättade vidare att han under mordnatten vaknat och haft en känsla av att den enda räddningen var om hans dotter dog. Vidare föreställde han sig att tiden gick baklänges och att det därför inte skulle vara så farligt om dottern dog. Han gick därför in till dotterns rum och ströp henne tills hon var livlös.
Handlingen gav honom panik och ångest över hur hans sambo skulle reagera. Hastigt tänkte han därför att han skulle slå ihjäl henne och tog med sig en kofot till parets sovrum där sambon befann sig. Han gick dock inte längre än så och kan i efterhand inte förstå varför han lagt en kofot i sängen.
Enligt överläkaren som gjort den rättspsykiatriska undersökningen var mannen införstådd med konsekvenserna av sitt handlande, som dock i sin tur grundat sig på en förvrängd verklighetsuppfattning.
Enligt tingsrätten var innebörden av mannens tankar vid brottstillfället att uppnå just den handling och effekt han åstadkom. Han har själv anfört att hans tankar kretsade kring att hans dotter skulle dö och han kunde bedöma hur lång tid han behövt hålla greppet runt hennes hals för att så skulle ske.
Att han inte övervägt andra handlingsalternativ, till följd av vanföreställningarna, betyder inte att han inte varit medveten om sitt handlande. Han har inte heller varit omtöcknad eller på annat sätt omedveten. Vid en samlad bedömning har mannen således varit medveten i tillräcklig grad och därmed handlat uppsåtligen. Han döms därför för mord och förberedelse till samma brott.
