Ordföranden i ett socialt utskott beslutade i oktober 2008 att omedelbart omhänderta en person enligt lagen om vård av missbrukare i vissa fall, LVM. Länsrätten förordnade advokaten som offentligt biträde.
Domstolen fastställde det underställda beslutet, men fattade inget beslut om den av advokaten inlämnade kostnadsräkningen. Vid en senare förhandling gav advokaten in en ny kostnadsräkning. I protokollet från förhandlingen antecknades att denna ersätter den tidigare inlämnade kostnadsräkning. Länsrätten beslutade att 10 647 kronor skulle betalas ut till advokaten.
Kammarrätten avslog överklagandet. Advokaten yrkade ersättning för sitt arbete i kammarrätten, men klagade inte på länsrättens ersättningsbeslut. Kammarrätten beslutade om ersättning till advokaten i enlighet med hans yrkande.
I januari 2010 fick advokaten en skrivelse från förvaltningsrätten i vilken han hänvisades till Rättshjälpsmyndigheten om han hade anspråk på ersättning enligt den första kostnadsräkningen. Därefter inkom advokaten med en skrivelse till Justitiekanslern, JK, med begäran om ersättning av staten med 3 635 kronor i enlighet med denna kostnadsräkning.
Av ett yttrande framgår att förvaltningsrättens upplysning om vart han skulle vända sig med sina anspråk om ersättning var felaktig, men att detta inte innefattar fel eller försummelse.
Advokaten har ersätt den aktuella kostnadsräkningen med en annan. I denna har advokaten specificerat de åtgärder han vidtagit i målet och dessa innefattad även de åtgärder som vidtagits före den första kostnadsräkningen och som upptagits i den första kostnadsräkningen. Förvaltningsrätten anser därför inte att någon ersättningsskyldighet föreligger för staten.
JK konstaterar att den senare kostnadsräkningen alltså innefattat det arbete som redovisats i den första kostnadsräkningen varför advokaten inte gått miste om någon ersättning. Inte heller har det visats att förvaltningsrätten har begått något skadeståndsgrundande fel vid sin handläggning av kostnadsfrågan. Ersättningsanspråket avslås därför.
