Tingsrätten bestämde påföljden till det maximala straffet för enstaka fall av grov narkotikasmuggling – tio års fängelse – och utvisade mannen ur landet.
Hovrätten fastställde förordnandet om utvisning men satte ner fängelsestraffet med sex månader med hänvisning till att utvisningsbeslutet förorsakar men för den dömde.
Enligt brottsbalken ska straffet bestämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan. Detta innebär att det för fall där straffvärdet bedöms motivera straffmaximum för en viss brottstyp inte finns någon möjlighet att genom straffmätningen markera skillnader i straffvärde mellan olika brott.
Normalt har detta inte någon påtaglig praktisk betydelse eftersom maximistraffet endast tillämpas i sällsynta undantagsfall. HD konstaterar att situationen är annorlunda vid grova narkotikabrott eftersom maximistraffet utdöms i förhållandevis många fall.
Att det inte går att döma ut ett högre straff än straffmaximum utesluter enligt HD inte att brott som motiverar straffmaximum kan ha olika straffvärde. Det betyder att det vid särskilt stora mängder av narkotika krävs mer för att förmildrande omständigheter, eller andra omständigheter som talar för ett lägre straffvärde, ska slå igenom i straffmätningen än när straffvärdet med hänsyn till arten och mängden narkotika ligger i gränsområdet för att motsvara straffmaximum.
Den tilltalade har i det aktuella fallet begått ett brott vars straffvärde väsentligt överstigert vad som krävs för maximistraffet.
Därför kan, även med beaktande av det men mannen kommer att lida på grund av utvisningen, brottet inte föranleda ett straff mildare än fängelse i tio år. Hovrättens domslut ändras och mannen döms till maxstraffet.
