Här hamnar jag väl riktigt på tvärs med modernt ledarskapstänkande där man frenetiskt upprepar att det är resultaten som räknas, att en bra chef är resultatorienterad, att det som räknas är att man levererar osv.
Förvisso har synsättet en del som talar för det – ett företag som inte presterar och producerar tillräckligt går ju under. Men fokuseringen på resultat riskerar ändå leda fel. Många kraftfulla människor och ledare är övertygade om att de själva, av egen kraft, kan kontrollera och styra organisationens resultat. Särskilt i medgång – i motgång har även dessa en benägenhet att i högre grad hänföra resultatet till yttre omständigheter bortom vederbörandes kontroll. Det är väl visat att en grundläggande känsla av kontroll är viktig för människors välbefinnande.
Men det gäller bara så länge det vi tror oss ha kontroll över verkligen ligger inom zonen för vårt inflytande. Att tro oss kunna styra det vi i realiteten inte kan påverka nämnvärt leder lätt till verklighetsförvrängning, självförhävande, narcissism, hybris och i förlängningen än mindre möjlighet till inflytande och kontroll. När vi felaktigt tror oss kunna styra saker som egentligen ligger utanför vårt inflytande får det även andra negativa psykologiska konsekvenser.
Självkänslan och självförtroendet riskerar ta stryk när vi tvingas inse att resultaten av våra ansträngningar inte blir de vi i vår allsmäktighet tycker att de borde bli. Men vad är alternativet? Att vi tar fullt ansvar för processen, samtidigt som vi inser att vi inte råder över resultatet, som ju vanligen beror även på andra faktorer än just vår insats. Du kan ha en känsla av kontroll ändå – genom att välja, fatta beslut och styra dina handlingar och ditt liv! Det är bara resultatet du inte rår över. ”You must learn to be in control being totally out of control” (Warner Erhardt, grundare av EST-rörelsen).
Om vikten av att bära vårt öde med högt huvud skriver Rudyard Kipling i sin dikt ”if”:
If you can keep your head when all about you
Are losing theirs and blaming it on you,
If you can trust yourself when all men doubt you,
(…)
If you can meet with Triumph and Disaster
And treat these two imposters just the same;
(…)
If neither foes nor loving friends can hurt you,
(…)
Yours is the earth and everything that´s in it,
And – which is more – you´ll be a Man, my son!
Vi behöver inse att allt vi kan göra är att vattna vårt äppelträd. Äpplena kommer när de kommer. Om de alls kommer – ibland blir det inga äpplen fast vi vattnar. Kanske är det brist på humlor och bin denna sommar. Men vi får naturligtvis inte glömma bort att vattna! En resultatfixerad ledare tror sig ha ett avgörande inflytande över hur många äpplen det ska bli i sommar. En mer ödmjuk ledare inventerar systematiskt de olika sätt man kan odla sitt äppelträd på, genomför dessa saker, lutar sig tillbaka och håller tummarna. Den förste ledaren kan ”lyckas” eller ”misslyckas” och tar själv åt sig äran för framgången alternativt skulden för sitt misslyckande.
Såväl hans självförtroende som i ömtåliga fall hans självkänsla involveras och påverkas av utfallet. Den andre ledaren kan egentligen inte misslyckas, förutsatt att han gjort vad som kan göras, och han behöver inte känna sig ett dugg misslyckad bara för att det inte blev så många äpplen i år. ”Starka” företagsledare glorifieras idag, de överöses med pengar och det synes föreligga allmän enighet om att vinsten är deras förtjänst. Så belönas de med tio miljoner extra samtidigt som de tiotusen medarbetarna som gjorde jobbet ofta inte får en spänn extra. Men när företaget nästa år går med lika stor förlust som det i år gick med vinst, krävs företagsledaren i konsekvensens namn på tio miljoner? Nej, och det vore knappast rimligt. Kanske var det inte på något vis hans fel att det gick dåligt. Kanske var det någon ny konkurrent i Kina som gjorde något för företaget ogynnsamt. Men var det då verkligen hans förtjänst att det gick så bra året innan?
“Ask for what you want – but don´t demand it!” (Ken Keyes). En hel österländsk filosofisk tradition bygger på denna enkla princip. Det är våra önskningar, begären, som gör oss illa. Det betyder inte att det är fel att vilja något här i världen, men att det spelar stor roll på vilket sätt vi har våra önskningar, hur vi förhåller oss till dem. Att önska, be och hoppas är en sak, men att kräva och begära är en annan. ”Gode Gud giv mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.” (Reinhold Niebuhr). En smula fatalism kan vara välgörande. Det är rätt litet vi faktiskt kan kontrollera, särskilt när det gäller stora livshändelser. Vi kan ofta bara förhålla oss på olika sätt till det som sker. ”Så här är livet och så här har det varit. Det blev som det blev. Det är okej. Jag är som jag är och det duger.”
Ofta finns det ett inslag av jämförelse och självhävdelsebehov i kontrollbehovet. Att jämföra sig och sitt med andra som man tror har det bättre förstör glädjen med det man har. Varför inte istället jämföra dig och ditt liv med alla som har det sämre än du (nästan hela jordens befolkning) så känner du genast tacksamhet och mår bättre? Sluta jaga det perfekta och gläds åt det du har. Här kommer en riktigt tung tanke: Finns det något i ditt liv som du har anledning att vara mer tacksam för än att du kan ge dina barn mat varje dag (tack Christer Olsson)? Istället för att försöka kontrollera och styra kan vi inta en mer ödmjuk och nyfiken inställning till livet. ”Undrar vad som ska hända idag” är inte alls någon dum tanke att börja sin dag med. Redan Budda lärde att för att leva i harmoni och välbefinnande måste vår motivation präglas av ödmjukhet, generositet, välvilja, tålamod och visdom. Om vi har ödmjukhet kommer vi att se varje situation och varje människa som vår lärare. En människa kan lära oss tålamod, en annan generositet. Den vi tycker illa om ger oss tillfälle att öva på medkänsla och visdom. Människans uppgift är att känna medlidande med allt levande, att lämna sin egoism och själviskhet genom att vara god mot allt levande och minska lidandet, undvika att skada någon, arbeta på att utveckla sina egna goda egenskaper så att hon blir till glädje för andra och att leva i kärlek och medkänsla.
Jag hörde Mats Tyrstrup berätta om sin forskning inom området verksamhetsstyrning. Några grundtankar, om jag inte helt missförstod honom, är följande. Vi bygger vårt ledarskap på att världen är rimligt förutsägbar, och att vår viktigaste uppgift därför är att planera för framtiden. Problemet med det är att världen är alltmer föränderlig och oförutsägbar. Den stora uppgiften idag är att hantera osäkerhet. Det mesta som händer är oförutsägbara tillfälligheter och merparten av vår tid som chef går till att parera och improvisera utifrån allt oväntat som inträffar.
Det mesta av återstoden av tiden går till rutinuppgifter, administration och rapporter. Vi försummar därför att arbeta långsiktigt och proaktivt och åtgärda våra ”dåliga samveten” – förnya strategier, prova nya metoder, vara tillgängliga, reflektera, följa upp, tänka framåt, odla vårt nätverk, omvärldsbevakning. Det vi tar hand om idag är mestadels ”reaktivt”, men ”improvisera” är ett bättre ord. För planering av framtiden behöver vi vara ”proaktiva”, och visualisera, följa upp, utvärdera, revisualisera osv. Fråga dig: står jag verkligen inför en uppgift som låter sig lösas genom planering? Är det lönt att försöka planera, eller ska vi improvisera efter hand? Ha integritet att svara ”jag vet inte” på frågor när du inte vet (för det mesta).
Michael Rangne
