FREDAGSKRÖNIKA – av William Eriksson, chefredaktör
Alla journalister som regelbundet har kontakt med svenska myndigheter känner igen fenomenet.
Minsta lilla fråga eller undran ska passera en pressekreterare eller kommunikatör. En slags grindvakter vars främsta uppdrag i vissa fall tycks vara att stoppa all kommunikation ut från myndigheten.
Samma fenomen återfinns dessvärre på en hel del advokat- och juristbyråer. Intervjuer villkoras, återkoppling tar tid och intervjuobjektets uttalanden tillrättaläggs i samråd med byråns kommunikationspersonal eller kontrakterade PR-byråer.
Självklart ska man korrigera rena felciteringar och faktafel – det är därför man som intervjuobjekt ges möjligheten att läsa igenom sina citat på förhand. Men att ta på sig rollen som självutnämnd redaktör är en annan sak.
Resultatet blir i de sämsta av fall intetsägande ”journalistiska” produkter som varken kommer läsare eller intervjuobjektet till gagn.
För mig är det en gåta att man som yrkesperson, inom vilket yrke det än må vara, vill framstå som någon som endast pratar i tillrättalagda termer och överanvänder värdeord på ett sätt som skulle göra de globala konsultjättarna avundsjuka.
I en värld fylld av AI-producerade standardsvar lär det knappast vara en konkurrensfördel för en högst mänsklig jurist att låta som en robot i intervjusammanhang.
Jag tror snarare att värdet av det personliga tilltalet ökar. Det finns mycket att tjäna på att vara sig själv, att framstå som intressant, uttrycksfull och verserad.
Professionella jurister måste inte låta som ett kurerat pressmeddelande för att framstå som seriösa.
