DEBATT – av Gustaf Cardelius Advokat & tidigare adjungerat råd vid Svea hovrätt och Stockholms tingsrätt
På senare tid har svårigheterna med att tillsätta domare vid vissa av Sveriges tingsrätter uppmärksammats i media.
Här kan kanske också fröet till ett djupare – och kanske än mer allvarligt – problem skönjas. Finns det anledning att misstänka att problemen med vissa tillsättningar ute i landet är ett första symptom på att domaryrkets status och attraktionskraft har börjat sjunka även bland jurister i allmänhet?
Kraven som ställs på en domare är mycket höga. Det krävs höga betyg från juristlinjen för att bli antagen som tingsnotarie. Det är endast de mest kvalificerade notarierna med domarambitioner som lyckas bli antagna till den fortsatta domarutbildningen för att bli fiskaler och assessorer. Därefter krävs flera års kvalificerad arbetslivserfarenhet för att kunna söka ordinarie tjänst som rådman eller hovrättsråd.
Yrket i sig är dessutom krävande. Domaren avgör ofta komplexa frågor som många gånger har livsavgörande betydelse – ska någon sitta inlåst, vem ska få vårdnaden om barnen osv. I högt och oavbrutet tempo, och alltid med allas blickar riktade mot den enskilda domaren, som varken kan eller får unna sig några halvmesyrer eller låta sig bli trött. Till denna redan dignande arbetsbörda ska läggas den markant ökade mål- och ärendetillströmningen på senare år.
Upplevs lönen inte motsvara kraven och arbetsbördans tyngd ligger det naturligtvis nära till hands att söka sig till andra likvärdiga kvalificerade anställningar som erbjuder bättre villkor. Domarrollens höga status kan inte ensamt hålla emot i längden om inte lönerna är tillräckliga.
Med för låga löner finns alltså den uppenbara risken att skickliga och ambitiösa jurister inte kommer att fortsätta söka sig till domaryrket. Eller stanna kvar där. Och om det inte går att finna högt kvalificerade jurister i skrået kommer yrkets status obevekligen att sjunka över tid. Både i juristernas och allmänhetens ögon. Därmed uppstår en ond spiral där inte bara den låga lönen utan även den tilltagande bristen på status förstärker en tendens att mindre kvalificerade jurister söker sig till yrket. När ett yrke väl har tappat i status kan det bli svårt att i efterhand återupprätta det med högre löner och andra åtgärder. Det finns tyvärr exempel på där det redan har inträffat med andra samhällsviktiga yrken.
För att inte hamna i en sådan spiral bör man alltså snarast höja domarnas löner. Ordentligt. Det är ett självändamål.
Detta kommer förvisso att medföra ökade kostnader för staten. Men det är kostnader som måste tas för att långsiktigt upprätthålla kvaliteten och statusen hos domstolarna som en av de bärande institutionerna i vårt samhälle. Blir det samtidigt lättare att i det kortsiktiga perspektivet fylla enskilda svårtillsatta tjänster ute i landet gör det inte saken sämre.
