DEBATT – av Thomas Rolén, president vid Kammarrätten i Stockholm
Jag medverkade nyligen i Domstolsverkets chefsdagar i Göteborg, där domstolschefer från hela landet samlades för att diskutera strategiska frågor som är viktiga för Sveriges Domstolar i dag och i framtiden. Ett återkommande ämne, såväl i Göteborg som i media under de senaste dagarna, är den alltmer märkbara bristen på domare. Dagens Juridik har uppmärksammat frågan ur flera perspektiv, nu senast i Dagens Juridik-podden. Rekryteringsproblemen är påtagliga på flera håll runt om i landet och mycket talar för att situationen kommer att förvärras. Frågan är därför inte om något måste göras utan vad och hur.
Ett förslag som har cirkulerat i media och förespråkats från olika håll är att minska antalet tingsrätter för att koncentrera den dömande verksamheten till färre och större enheter. Det är en strukturell åtgärd som har sina förtjänster. Men risken är uppenbar att man angriper ett symptom snarare än grundproblemet. Domstolarnas viktigaste resurs är nämligen inte lokaler eller organisation utan de människor som dömer, och frågan man måste titta på gäller hur den kompetens som finns ska matcha dagens och morgondagens behov
Efter ett helt yrkesliv inom Sveriges Domstolar, som domare, domstolschef och generaldirektör för Domstolsverket, är jag övertygad om att en del av lösningen på domarförsörjningen ligger i hur vi ser på yrket och vilka vägar som leder dit. Den svenska modellen bygger på att alla ordinarie domare ska ha behörighet att avgöra alla måltyper inom sitt domstolsslag. Kravet vilar på starka rättsstatliga principer och generationer av domare har skolats in genom detta system.
Samtidigt leder ordningen till en snäv rekryteringsbas. Vägen till en ordinarie domartjänst är lång, ofta tio år eller mer, och kräver inte bara juridisk skicklighet utan också geografisk rörlighet och en livssituation som långt ifrån alla kan eller vill anpassa sig till. De flesta av oss som i dag är verksamma som domare har gått just denna traditionella domarbana. Men det gör den inte till ett självändamål. Samtidigt finns det i Sverige ett stort antal mycket kvalificerade jurister inom exempelvis den offentliga förvaltningen, advokatkåren, åklagarväsendet och det privata näringslivet. Dessa jurister utgör ett potentiellt och i dag till stora delar outnyttjat rekryteringsunderlag. De skulle dessutom tillföra värdefull kompetens genom sina olika erfarenheter och perspektiv.
Den invändning som ofta förs fram mot att öppna nya vägar till domaryrket är att dessa jurister inte har den särskilda kompetens som den traditionella utbildningen är avsedd att bygga upp. Men detta resonemang bortser från hur domstolarnas verklighet ser ut i dag. En stor andel av de mål som avgörs, både i allmänna domstolar och förvaltningsdomstolar, är inte av den mest komplexa eller rättsutvecklande karaktären. Det gäller exempelvis många brottmål, dispositiva tvistemål och delar av förvaltningsrätten. Dessa mål är självklart av avgörande betydelse för de enskilda parterna, men de kräver inte alltid den fulla bredd av domarerfarenhet som byggs upp genom den traditionella, långa utbildningen och karriären.
Initiativet med så kallade adjungerade råd, där en kvalificerad jurist som inte har gått domarbanan tjänstgör under en begränsad tid för att kunna kvalificera sig till att söka en ordinarie domarbefattning, är ett steg i rätt riktning. Denna möjlighet är dock främst koncentrerad till landets större orter, vilket innebär att effekterna för de domstolar där rekryteringsproblemen är som mest märkbara dessvärre har uteblivit.
Vi har alltså i dag en situation där vi har brist på domare och går miste om kompetens som redan finns. Många av dessa jurister är dessutom lokalt förankrade runtom i Sverige och skulle sannolikt vara intresserade av dömande uppdrag på hemorten, om steget inte vore så stort. I stället anlitas många av dem som tillförordnade rådmän under begränsade perioder. De utför då kvalificerat dömande arbete, men utan det fulla konstitutionella skydd som följer med en ordinarie domaranställning, särskilt när det gäller oavsättlighet. Det är, enligt min mening, varken långsiktigt hållbart eller rättsstatligt tillfredsställande.
Mot denna bakgrund menar jag att tiden är mogen att införa en ny kategori ordinarie domare med begränsad behörighet. Dessa domare ska ha fullmakt och åtnjuta samma oberoende som andra ordinarie domare, men deras behörighet att avgöra mål ska vara begränsad till vissa måltyper eller svårighetsgrader. Begränsningen ska förstås gälla uppdragets omfattning, inte domarens värde eller ställning.
En sådan reform skulle bredda rekryteringsbasen, skapa en mer ändamålsenlig arbetsfördelning, fördjupa kompetensen inom olika rättsområden och bidra till att den samlade juridiska kompetensen används mer effektivt. De mest erfarna domarna skulle kunna fokusera på de mest komplexa och rättsutvecklande målen, medan de med begränsad behörighet handlägger dessa normalmål inom exempelvis brottmål, tvistemål eller förvaltningsrätt. Vid en internationell utblick finns flera exempel på länder som med framgång har ett system med en specialiserad och differentierad domarkår.
Sverige har goda skäl att vara stolt över sitt oberoende och starka domstolsväsende. Men att hålla fast vid en enda väg till domaryrket, trots förändrade förutsättningar, riskerar att försvaga rättskipningen snarare än att värna den. Domarbristen är allvarlig, men inte olöslig. Det är hög tid att vi domare vågar tänka nytt om yrket och om hur vi tar till vara den kompetens som faktiskt finns.
