Tre personers anställningar hos landstinget hade genom en övergång av verksamhet i enlighet med 6 b § anställningsskyddslagen övergått till ett bolag.
Mellan bolaget, som bedrev friskoleverksamhet, och de anställda gällde det så kallade friskoleavtalet. Genom avtalet föreskrevs ett års uppsägningstid, så kallad förlängd uppsägningstid, i fall då arbetstagaren sades upp på grund av arbetsbrist och då denne uppnått en viss ålder och sammanhängande anställningstid om tio år.
I slutet av 2008 kom de tre anställda att sägas upp på grund av arbetsbrist. Anställningarna upphörde efter sex månaders uppsägningstid. Tvist uppkom därefter i frågan huruvida arbetstagarna haft rätt till ytterligare sex månaders uppsägningstid i enlighet med bestämelsen om förlängd uppsägningstid. Med anledning av tvisten kom Svenska Kommunalarbetareförbundet att väcka talan mot Almega Tjänsteföretagen och bolaget.
Arbetsdomstolen, AD, konstaterar att de tre arbetstagarna ostridigt har en sammanhängande anställningstid om minst tio år i själva verksamheten och att frågan i målet är om arbetstagarna kan tillgodoräkna sig den tid då de arbetat för landstinget före verksamhetsövergången till bolaget. Domstolen konstaterar även att det är tvistigt mellan parterna huruvida den aktuella bestämmelsen strider mot 6 b § anställningsskyddslagen.
AD finner att någon gemensam partsavsikt hos parterna avseende den aktuella avtalsbestämmelsen inte går att utröna, men konstaterar att ordalydelsen ”sammanhängande anställningstid vid företaget av minst 10 år” talar för arbetsgivarparternas ståndpunkt då domstolen drar slutsatsen att det med företaget snarare är arbetsgivaren som sådan som åsyftas än den verksamhet som bedrivs. Då inte heller Trygghetsrådets behandling av frågan om ersättning under förlängd uppsägningstid ger stöd åt arbetstagarsidans uppfattning finner AD att det inte kan anses visat att bestämmelsen om förlängd uppsägningstid har någon annan innebörd än den som följer av ordalydelsen. Bolaget får således anses ha tillämpat regeln på rätt sätt.
Domstolen finner heller inte att bestämmelsen under denna tillämpning strider mot den tvingande regeln i 6 b § anställningsskyddslagen och anser inte att det finns anledning att inhämta förhandsavgörande från EU-domstolen i saken. Talan avslås därmed och AD ålägger arbetstagarsidan att ersätta arbetsgivarsidan för dess rättegångskostnader.
