En man bröt sig in i ett pars bostad och stal smycken och andra ting till ett värde av nästan 70 000 kronor. Han hade krossat en glasruta med en sten, skadat sig på glaset och besudlat bostaden med sitt blod. När paret, en kvinnlig präst och en man som tidigare varit mannens advokat, kom hem fann de bland annat blod i kvinnans underklädsellåda.
Mannen erkände och dömdes i såväl tingsrätt som hovrätt för grov stöld. Han dömdes dessutom till att betala skadestånd till parets försäkringsbolag samt att betala kränkningsersättning om 5 000 kronor vardera till advokaten och prästen. Mannen medgav skadeståndet till försäkringsbolaget med bestred kränkningsersättningen. Ett hovrättsråd var skiljaktig och menade att det inte fanns tillräckliga skäl att tillerkänna paret ersättning för kränkning.
Högsta domstolen, HD, som meddelade prövningstillstånd i frågan om skadeståndet, konstaterar att kränkningsersättning ska utgå när det är fråga om ett brott som innefattat ”ett angrepp på den skadelidandes personliga integritet, närmast dennes privatliv och människovärde”.
HD konstaterar vidare att hemfridsbrott utgör en sådan kränkning men att stöld inte gör det. Vid bedömningen av om kränkningen är att anse som allvarlig, och därmed ersättningsgill, ska enligt HD samtliga omständigheter kring handlingen beaktas. Bland annat ska då beaktas om handlingen haft förnedrande eller skändliga inslag.
HD uttalar att bostadsinbrott normalt får anses innefatta en ersättningsgill allvarlig kränkning om inbrottet sker när målsäganden befinner sig i sin bostad. HD menar dock att även andra fall bör kunna ge rätt till ersättning samt att ett sådant fall får anses föreligga om inbrottet ”genom förövarens beteende, de skador och spår han lämnat efter sig, graden av intrång i hemmet och omständigheterna i övrigt innefattar en särskilt omfattande förgripelse på den drabbades frid och privatliv”.
HD finner nu att paret i det aktuella fallet har utsatts för en allvarlig kränkning i den mening som avses i 2 kap. 3 § skadeståndslagen varför de har rätt till kränkningsersättning. Inbrottstjuvens överklagande avslås därför.
Ett justitieråd är skiljaktigt och menar att paret visserligen utsatts för en kränkning men att den inte är av den karaktären att den kan anses innefatta en sådan särskilt omfattande förgripelse på deras frid och privatliv som måste krävas för att ersättning ska utgå.