DEBATT – Av Helena Adrian, f.d. auktoriserad revisor och författare till boken ”Det ingen såg – kampen för en författares frihet”
Sommaren 2024 läste jag hovrättens dom i ett uppmärksammat skattebrottsmål. Som före detta auktoriserad revisor och skatterådgivare med nära 40 års erfarenhet reagerade jag omedelbart på något i domen. Skatteverkets underliggande beslut innehöll vad jag bedömde vara fundamentala fel i tolkningen av inkomstskattelagen 44 kap 7 § om likvidationsbeskattning.
Det som följde blev en lärorik, och oroande, resa genom det svenska rättssystemet. En resa som väcker viktiga frågor om rättssäkerhet och myndighetskontroll.
Ett beslut som aldrig granskades
Skatteverkets ursprungliga beslut överklagades aldrig. Detta kan ha många orsaker, man litade på Skatteverket och på rådgivarnas bedömning. Men konsekvensen är betydelsefull: När ett beslut inte överklagas vinner det laga kraft. Det blir i juridisk mening ”sant” – oavsett om det är materiellt riktigt eller inte.
Problemet uppstår när detta beslut sedan blir grunden för något annat. I detta fall blev Skatteverkets beslut om beskattning underlaget för ett åtal om skattebrott. Åklagaren byggde sin argumentation på beslutet. Allmän domstol, utan specialkompetens i skattefrågor, utgick från att Skatteverket gjort en korrekt bedömning. Men om ursprungsbeslutet är felaktigt – men ingen ser det – vad händer då?
Finns det kontrollmekanismer?
Jag började granska materialet. Begärde ut 1 701 sidor förundersökning. Läste domar, beslut, yttranden. Ju mer jag såg, desto tydligare blev bilden: Det jag uppfattade som ett avgörande fel i skattefrågan hade inte uppmärksammats, varken av försvarets advokater eller av domstolen.
Förvaltningslagen 38 § ger myndigheter möjlighet, och skyldighet, att rätta uppenbart felaktiga beslut. Jag kontaktade Skatteverket och pekade på vad jag ansåg vara felen. Men när ett beslut väl vunnit laga kraft och inte överklagats verkar det inte finnas någon etablerad process för hur sådana påpekanden ska hanteras. Min erfarenhet är att det saknas intern kvalitetskontroll av beslut som inte överklagas. Varför skulle det finnas det? Om ingen klagar fungerar systemet som det ska – eller?
Resningens begränsningar
Jag blev juridiskt ombud för de dömda och ansökte om resning i kammarrätten. Avslag. Jag ansökte om resning i Högsta domstolen, med stöd av ett juridiskt yttrande från en professor i skatterätt. Avslag. Jag ansökte om prövningstillstånd i Högsta förvaltningsrätten.
Resning är ett extraordinärt rättsmedel med höga trösklar. Det är avsett för fall där nya omständigheter framkommit, frågan behöver rättslig vägledning eller uppenbara rättegångsfel begåtts. Men vad gör man när problemet inte är processen utan ett underliggande sakfel som aldrig prövades – för att det aldrig överklagades?
Högsta förvaltningsdomstolen har fortfarande ärendet till prövning. Men väntan är lång, och konsekvenserna är här och nu. Högsta förvaltningsdomstolen meddelar prövningstillstånd i runt 1% av de mål som kommer in och på domstolens hemsida framgår: ”Ett beslut om att Högsta förvaltningsdomstolen inte meddelar prövningstillstånd ska inte tolkas som att Högsta förvaltningsdomstolen, eller de justitieråd som undertecknar avgörandet, instämmer i underinstansernas bedömning.”
Varför detta är viktigare än ett enskilt fall?
Jag skriver inte detta för att driva opinion i ett specifikt mål. Det oroande är inte enskilda felsteg, sådana finns i alla komplexa system. Det oroande är avsaknaden av fungerande självkontroll. Jag skriver för att lyfta en systemfråga: Vad händer när myndigheter gör fel och ingen överklagar?
I det här fallet fick det förödande konsekvenser – människor dömda till långa fängelsestraff. Men samma mekanism finns överallt i förvaltningen. Bygglov som aldrig överklagas. Försäkringsbeslut som accepteras. Tillstånd som nekas utan att prövas vidare.
Systemet bygger på en förutsättning: Om ingen överklagar är beslutet korrekt. Men vad om det inte är det? Vad om klaganden saknar resurser, kunskap eller kraft att överklaga? Eller om den som borde se felet – advokaten, rådgivaren, ombudet – inte gör det?
Tre förslag för stärkt rättssäkerhet
1. Intern kvalitetskontroll även utan överklagande
Skatteverket och andra myndigheter bör ha rutiner för intern kvalitetskontroll, oberoende systematisk granskning av att besluten är korrekta, och rutin för att stickprovsgranska beslut, kanske framför allt när de inte överklagas. Särskilt i ärenden med stora konsekvenser. Revisorer genomgår sedan lång tid tillbaka regelbundna kvalitetskontroller i syfte att säkerställa kvalitet, yrkesetik och oberoende. Här finns kunskap att hämta.
2. Tydligare tillämpning av förvaltningslagen 38 § och förbättrad kommunikation
När någon påtalar ett uppenbart fel i ett myndighetsbeslut ska det finnas en tydlig process för hur detta hanteras – även efter att beslutet vunnit laga kraft. Det finns ingen naturlig kommunikationsväg mellan oss som samhällsmedborgare och myndigheten. Det finns skattekontor och skatteupplysning men de erbjuder sällan verklig dialog kring kompetens, ansvar eller AI-genererade svar. Och det framgår inte ens om det svaret jag får från Skatteverket är ett AI-svar eller inte.
3. Bättre kommunikation mellan förvaltningsrätt och brottmål
När ett brottmålsåtal vilar på ett förvaltningsrättsligt beslut bör domstolen obligatoriskt granska detta beslut, särskilt om tveksamheter uppstår. Det finns visserligen ett avgörande från Högsta domstolen, NJA 2016 s. 891, av vilket framgår att en allmän domstol självständigt ska ta ställning till frågan om skattskyldighet även om saken har prövats inom ramen för en skatteprocess. Men det görs inte, kanske av den enkla orsaken att den allmänna domstolen inte har skattekompeten?
Att ha rätt och att få rätt
Att ha rätt och att få rätt är inte samma sak. Det borde det vara. I en rättsstat borde det vara det. Jag har gjort vad jag kan som samhällsmedborgare och ombud. Nu väntar vi på Högsta förvaltningsdomstolens beslut. Men oavsett utgången i detta specifika fall kvarstår frågan:
Hur många andra beslut innehåller fel som ingen ser – för att ingen ifrågasätter?
Och vem skyddar oss då?
