FREDAGSKRÖNIKA – Av William Eriksson, chefredaktör
I veckan publicerade Advokatsamfundet sin verksamhetsberättelse.
Den innehåller inga sensationella siffror. Men den påminner om något viktigt: att det egentligen inte går att tala om ”branschen” som om den vore en och samma.
En majoritet av landets byråer är enmansbyråer, närmare bestämt 63 procent. Samtidigt arbetar 25 procent av advokaterna och 51 procent av de biträdande juristerna på 18 av landets totalt 1971 byråer.
Det innebär att branschens framtid, om man får kalla de biträdande juristerna så, formas på ett fåtal byråer och ”växer upp” i en värld som väldigt lite liknar verkligheten för många andra av landets advokater.
Siffrorna är en viktig påminnelse för Dagens Juridiks redaktion.
Inom en radie om femhundra meter från våra skrivbord har bland annat Setterwalls, Vinge och MSA sina kontor. Snart flyttar byråer som DLA Piper och Baker Mckenzie till nyrenoverade lokaler i samma område. Byråer med egna marknadsavdelningar och experter på mer eller mindre alla rättsområden som kan – och ofta vill – medverka i mediala sammanhang.
Det är lätt att dessa byråer – och deras medarbetare – också blir Dagens Juridiks verklighet.
Detta samtidigt som resterande 1 953 advokatbyråer brottas med helt andra problem.
Har de råd att köpa in ett AI-verktyg? Ska den kostnaden ställas mot anställningen av en biträdande jurist? Måste de se över sina lokalkostnader? Hur ser konkurrensen ut från den nya tidens digitala juristbyråer? Hur ska de hinna fullgöra utbildningskravet?
Frågorna är många, men vi ställer de alltför sällan och fastnar istället i frågor om växande omsättning, högre utdelning och de häftigaste uppdragen.
Såväl Dagens Juridik som en del av de bolag som säljer tjänster till juristbranschen har ett jobb att göra här.
