DEBATT – Av Maria Lindqvist Barnrättsspecialist, processförare och socionomkonsult & Madeleine Onnela advokat, inriktad på barnrätt och våld i nära relation
En vårdnadsöverflytt enligt bestämmelser i 6 kap 8 § föräldrabalken innebär att vårdnaden om ett barn som varit placerat i ett familjehem flyttas över till familjehemsföräldrarna. Lagstiftningen har under senare år reformerats och det har införts regler som innebär avsteg från principen om att barnet ska återförenas sina föräldrar – om det står i strid med barnet bästa. Fokus avses i stället ligga på barnets behov av kontinuitet och stabilitet. Barnen är i den rättsliga intentionen ett eget rättssubjekt och där det åsyftas att barnet ges förutsättningar till rättskapacitet och där barnets röst ska ges större tyngd i fråga om överflyttning av vårdnaden.
För att skapa förutsättningar till trygghet och stabilitet för det enskilda barnet har det därmed införts ändrade bestämmelser som innebär att socialnämnden nu i ett tidigare skede ska överväga förutsättningarna till att initiera en process om överflyttning av vårdnaden. Syftet är tydligt, barn ska inte leva i långvarig osäkerhet utan veta var de ska växa upp. En vårdnadsöverflyttning förutsätter således inte att föräldrarna är direkt olämpliga som vårdnadshavare utan prövningen ska utgå i från barnets behov av trygghet och stabilitet. Dess främsta syfte är att förhindra att barn som har rotat sig i ett familjehem blir uppryckta från en miljö där de funnit sig till rätta och känner en större samhörighet och känslomässig förankring än i det tidigare hemmet.
Samtidigt är rättsläget komplext och där frågor gällande återförening och kontinuitet blivit svårbedömda motpoler. Artikel 8 i Europakonventionen skyddar rätten till familjeliv och att återförening vid ett omhändertagande av barn ska vara utgångspunkten är något som tydligt framhålls av Sveriges åtaganden enligt den europeiska konventionen. Att beakta är att många biologiska föräldrar kämpar under svåra omständigheter för att förändra sina liv. Perioder av nykterhet, förbättrad psykisk hälsa eller ökad stabilitet är betydelsefulla och ska således uppmärksammas. Men barns utveckling och liv kan inte pausas medan vuxna förändras. Ett barn vars barndom inte går i repris måste få leva i en miljö som är trygg här och nu.
Barnets bästa som rättslig utgångspunkt
Enligt 6 kap. 8 § föräldrabalken ska barnets bästa vara avgörande i alla frågor om vårdnad, boende och umgänge. Vad som är bäst för barnet måste avgöras utifrån de individuella förhållandena i varje enskilt fall. Grundprincipen är att vård i familjehem ska ske med målsättningen att barnet ska kunna återvända hem. Placeringar kan emellertid bli långvarig och därmed framstå som mer permanent. I dessa fall kan barn och när en placering särskilt inletts tidigt i barnets liv utveckla en stark bindning till familjehemmet. En återförening kan då stå i strid med barnets bästa. En överflyttning av vårdnaden till familjehemsföräldrarna förutsätter således inte att föräldrarna är direkt olämpliga. Prövningen ska i stället utgå i från barnets behov av trygghet och stabilitet och att det får störst slutlig tyngd, vilket innebär därmed avsteg från grundprincipen om återförening.
Anknytning, vardag och barnets faktiska livssituation
Barn utvecklar anknytning genom vardag, trygga relationer, kontinuitet och förutsägbarhet – inte genom kortare perioder av förbättring hos vuxna. För att trygghet ska uppstå krävs varaktig och stabil förändring. Ett barn som levt flera år i ett familjehem och som har etablerat tillitsfulla relationer, rutiner och en känsla av tillhörighet till hemmet. Dessa band är lika verkliga och lika betydelsefulla som biologiska band.
Om barnet ser familjehemmet som sin självklara familj och det är i familjehemmet och sammanhanget där som barnet anses ha sin trygghet med trygghet, syskon, vänner, förskola/skola och aktiviteter samt kanske är den enda tillvaro som barnet minns. Detta sammantaget talar tydligt för att barnet då kan anses se sin sociala situation som självklar och dessa omständigheter kan då inte förstås på annat sätt än att de bidrar till att barnet i sitt nuvarande sammanhang känner sig som ”alla andra”. Dessa omständigheter är centrala i bedömningen av barnets bästa.
Det ifrågasätts inte att de allra flesta föräldrar inte vill något hellre än att återförenas med sina barn och att intentionen är att skapa en tryggare tillvaro än den de tidigare kunnat erbjuda. Men i den processen finns även ett barn som likväl som föräldrar har sin egen parallella process, där barnet likväl förändras, utvecklas och skapar sitt trygga sammanhang. Föräldern kanske lever under nya familjeförhållanden, som inte är ett sammanhang som barnet har sin huvudsakliga trygghet i. Barnet sammanhang i familjehemmet utgör således både viktiga rättigheter samt omständigheter som i hög grad påverkar barnet känsla av trygghet och tillhörighet. När det har gått en sådan tid sedan barnet placerades kan en förälders intresse av att få sin familj återförenad därför få ge vika för ett barns intresse av att inte behöva få sin aktuella familjesituation förändrad igen. Det är en av de svåraste realiteterna i dessa mål. Det är här komplexiteten uppstår.
Återförening är en central princip i både svensk rätt och internationella konventioner. Men återförening är inte ett självändamål. Den ska ske när den är förenlig med barnets bästa, inte innan. Lagstiftaren har betonat att barnets faktiska livssituation måste ges större tyngd än tidigare, just för att barns behov av stabilitet ofta är mer brådskande än vuxnas möjlighet att förändras.
Domstolarnas balansgång och behovet av prejudikat
Domstolarna ska värna rätten till familjeliv, respektera barnets vilja, bedöma möjligheterna till en återförening och samtidigt skydda barnets trygghet. Det är inte en fråga om att välja sida, utan om att se hela barnets livssituation. Lagändringarna syftar till att ge domstolarna bättre verktyg att väga in anknytning, kontinuitet och barnets faktiska upplevelser och sociala situation.
Trots detta varierar tillämpningen. I andra typer av familjerättsliga mål lyfts kontinuitetsprincipen och risken för lojalitetskonflikter fram som centrala faktorer. Domstolar är då mycket försiktiga med att flytta barn som rotat sig i en miljö och har även förståelse för de lojalitetskonflikter som ett barn ställs inför när de kan upplevas behöva välja mellan människor som barnet älskar. Men när det gäller barn i familjehem används samma resonemang mer sällan, trots att dessa barn inte skiljer sig från andra barn i sina psykologiska behov. Deras anknytning behandlas ibland som mindre värd och deras trygghet som mer förhandlingsbar. Det är en inkonsekvens som bör oroa alla som värnar barns rättigheter.
Behovet av klargörande praxis från Högsta domstolen är tydligt. Domstolarna har möjlighet att inhämta psykologutlåtanden även i dessa mål, men det sker inte i den omfattning som vore önskvärd enligt oss. Kunskapen om riskerna med anknytningsbrott hamnar ofta i bakgrunden och den skada det kan förorsaka barnet.
En barndom som inte går i repris
Placerade barn är inte undantag. De är barn – med samma behov av trygghet, kontinuitet och känslomässig förankring som alla andra. Deras relationer i familjehemmet är inte mindre värda för att de inte är biologiska. Deras känslor är inte mindre verkliga för att vuxna runt dem befinner sig i förändring.
Att värna barnets bästa innebär att se både barnets och föräldrarnas verklighet, och att erkänna att dessa verkligheter ibland rör sig i olika takt. Det är inte ett misslyckande från någon part. Det är en mänsklig komplexitet som rättssystemet måste hantera med juridisk skärpa och medkänsla. Barnets rätt till sitt trygga sammanhang kan vara en avgörande faktor för barnets psykiska och fysiska välmående över tid.
Lagstiftarens pussel för barnets bästa är barnets barndom – och den går inte i repris
