av Canela Skyfacos, Advokat
Det svenska kontrollsystemet kring arbetskraftsinvandring framstår i praktiken som motsägelsefullt. En person kan sakna både uppehålls- och arbetstillstånd i Sverige och ändå tilldelas ett samordningsnummer, öppna ett bankkonto och få skatt inbetald i sitt namn. För en utomstående – och inte minst för en arbetsgivare – skapas därmed lätt ett intryck av att allt står rätt till. Samtidigt innebär varken tilldelningen av samordningsnummer, bankens kontroller eller Skatteverkets registrering av skatteinbetalningar någon självständig prövning av om personen faktiskt har rätt att arbeta i landet. Trots detta ligger hela kontrollansvaret på arbetsgivaren som har en skyldighet att kontrollera att arbetstagaren har ett aktuellt arbetstillstånd i Sverige. Arbetsgivaren som riskerar sanktionsavgifter om de handlingar som visas upp av arbetstagaren misstolkas eller senare visar sig vara ogiltiga.
Systemet säkerställer därmed att ekonomiska flöden registreras och att skatt kan tas ut, utan att motsvarande spärrar finns för att förhindra att otillåtet arbete fortlöper.
Detta väcker en central fråga: Om staten redan vet att personen saknar arbetstillstånd — varför stoppas inte situationen innan arbetsgivaren riskerar sanktion?* I praktiken finns det flertalet seriösa arbetsgivare som drabbats just därför att de missförstått det nuvarande regelverket eller de handlingar som arbetstagaren visat upp, och trott att dessa bekräftar att personen har rätt att arbeta i Sverige. Arbetsgivaren har i dessa fall ofta helt ärligt utgått från att arbetstagaren haft rätt att arbeta, särskilt när personen haft såväl samordningsnummer som bankkonto, varit registrerad hos Skatteverket och dessutom fått skatt inbetald på sitt samordningsnummer av arbetsgivaren — utan att någon myndighet reagerat.
Konsekvenserna för arbetsgivaren kan samtidigt vara betydande. Den som anställer en tredjelandsmedborgare utan rätt att arbeta riskerar administrativa sanktionsavgifter. Avgiften motsvarar normalt ett prisbasbelopp per arbetstagare, och om överträdelsen pågår längre än tre månader kan avgiften i stället uppgå till två prisbasbelopp per person. Prisbasbeloppet för år 2026 uppgår till 59 200 kronor, vilket innebär att avgiften kan bli mellan 59 200 och 118 400 kronor per arbetstagare. Avgiften tillfaller staten. Därutöver kan även straffrättsligt ansvar aktualiseras enligt utlänningslagen; en arbetsgivare som uppsåtligen eller av oaktsamhet haft en utlänning anställd utan erforderligt arbetstillstånd kan dömas till böter eller i allvarligare fall fängelse. Regelverket innebär alltså att även arbetsgivare som saknat avsikt att kringgå lagen kan drabbas av långtgående ekonomiska och rättsliga konsekvenser.
Mot denna bakgrund bör det ifrågasättas varför inte mer preventiva åtgärder används. Om staten redan har information om att en person saknar rätt att arbeta framstår det som rimligt att överväga om Skatteverket, genom tydligare registerspärrar, skulle kunna förhindra att skatteinbetalningar och arbetsgivaravgifter över huvud taget registreras för den aktuella anställningen. En sådan ordning skulle kunna fungera som ett tidigt varningssystem och därigenom minska risken för att seriösa arbetsgivare oavsiktligt bryter mot regelverket.
Systemet bygger i dag på en funktionell separation där staten prioriterar spårbarhet och ekonomisk transparens, medan den faktiska migrationskontrollen i stor utsträckning förskjuts till privata aktörer. Detta väcker en rättssäkerhetsfråga av betydande vikt: hur långt bör ansvaret sträcka sig för en arbetsgivare som agerat i god tro? Och varför arbetar inte staten mer preventivt för att förhindra otillåtna anställningar genom de system som redan står till dess förfogande?
Ett kontrollsystem bör rimligen inte bara sanktionera fel i efterhand, utan i högre grad förhindra att de uppstår.
