av Lasse Reuterberg, ordförande, Södertörns Nämndemannaförening.
När ett domslut inte faller i den allmänna opinionens smak upprepas ett välbekant mönster. Illasinnade medier och arga medborgare börjar leta efter ansvariga ansikten. De finner dem i de enskilda nämndemännen. Namn sprids, påtryckningar följer och gränsen mellan legitim granskning och personligt drev suddas snabbt ut. Detta är inte ett undantag. Det är ett strukturellt problem.
Vid dessa relativt få – men medialt kraftigt uppblåsta – så kallade ”oönskade” domar utsätts nämndemän för ett tryck som få andra aktörer i rättskedjan möter. De kontaktas privat, ifrågasätts offentligt och pressas att förklara sig som om de ensamma burit ansvaret för domslutet. Samtidigt är stödet från systemet i det närmaste obefintligt.
Det måste sägas tydligt: nämndemäns tillkortakommanden kan och ska inte försvaras. När någon bryter mot regler, tystnadsplikt eller visar bristande omdöme måste detta hanteras. Men det är en avgörande skillnad mellan att ta ansvar och att lämnas ensam. I dag sker alltför ofta det senare. Jag har mött nämndemän som efter medial exponering sitter framför mig med tårar i ögonen. Människor som beskriver rädslan för att gå hem på kvällen. Oron för att någon ska vänta utanför porten. Rädslan för att anhöriga ska dras in. Detta är inte dramatiseringar. Det är konsekvenserna av ett samhällsuppdrag som utförs av vanliga medborgare – ofta vid sidan av heltidsarbete, familjeliv och ansvar – och som i praktiken är näst intill ideellt. Särskilt utsatt är kontakten med media.
För en lekman är det lätt att lockas in i ett samtal med en skickligt trevlig journalist. Tonen är informell, frågorna till synes oskyldiga och samtalet upplevs mer som ett vardagligt resonemang än som en intervju. Gränserna för vad som är lämpligt förskjuts stegvis. När man väl inser konsekvenserna är det ofta för sent. Detta kan inte ursäktas – men det måste förstås i sitt sammanhang. Mediekontakter, tystnadsplikt, gränsdragningar och personlig exponering är inte självklar kunskap för lekmän. Ändå behandlas misstag som individuella tillkortakommanden, snarare än som ett resultat av bristande förberedelse, otillräcklig fortbildning och avsaknad av tydligt stöd när trycket uppstår.
Avsaknaden av stöd är i sammanhanget slående. När drevet tar fart uteblir ofta både vägledning och närvaro från den egna organisationen. I vissa fall kommuniceras nämndemannens fel snabbt till media, utan att domstolens eget ansvar för utbildning, handledning och krishantering problematiseras. Signalen blir tydlig: när det blåser, står nämndemannen ensam. Att dessa uppmärksammade domar är relativt få förändrar inte deras genomslag.
Konsekvenserna är betydande – inte bara för den enskilde nämndemannen, utan för hela nämndemannakåren. En olustkänsla sprider sig snabbt. Frågan infinner sig tyst men påtagligt: står jag på tur nästa gång? Utan relevant utbildning, kontinuerlig fortbildning och ett tydligt stöd i de särskilt utsatta fallen riskerar denna oro att slå rot. Det påverkar tryggheten i dömandet, viljan att fortsätta och i förlängningen även rekryteringen. För personer i yrkesverksam ålder, med pågående karriär, familj och barn, framstår risken som svår att motivera. Här finns ett tydligt utvecklingsbehov. Nämndemännens organisation bör ges en klar och formell roll i detta arbete, tillsammans med relevanta resurser. I nära samverkan med Domstolsverket och domstolarna bör organisationen få i uppdrag att bedriva kontinuerlig utbildning och fortbildning för nämndemän – inte som punktinsatser, utan som en levande och långsiktig del av rättskedjan. Det skulle stärka kvaliteten, öka tryggheten och tydliggöra ansvarsfördelningen.
Mot denna bakgrund är Riksrevisionens granskning av Domstolsverket och domstolarnas arbete med nämndemän både nödvändig och välkommen. Den riktar ljuset mot frågor som länge varit underbelysta: ansvar, utbildning och stöd. Nämndemannainstitutet är en grundpelare i den svenska rättsstaten. Det bygger på att vanliga medborgare, med sina erfarenheter och perspektiv, deltar i dömandet. Den överväldigande majoriteten av nämndemän utför sitt uppdrag med integritet, omdöme och ansvar. Om vi menar allvar med rättssäkerheten kan vi inte fortsätta acceptera att enskilda nämndemän lämnas ensamma när opinionen vänder. Ansvar ska utkrävas – men också bäras där det faktiskt hör hemma.
