Djurskyddsinspektörer gjorde från oktober 2005 till februari 2007 inspektioner på en nu 56-årig kvinnas gård. De observerade vid de olika inspektionerna mellan 15 och 23 hästar utan att kvinnan hade tillstånd till yrkesmässig verksamhet.
Åklagaren gjorde gällande brott mot djurskyddslagen då kvinnan i större omfattning förvarat och utfodrat hästar utan tillstånd. Kvinnan menade att det inte var fråga om någon verksamhet utan att hon själv ägde fem av hästarna och att de andra tillhörde hennes döttrar, vänner eller helt tillfälligt betade på marken.
Tingsrätten ogillade åtalet då den påstådda verksamheten inte hade tillräcklig varaktighet och regelmässighet. Hovrätten dömde kvinnan för brott mot djurskyddslagen till dagsböter då hon i vart fall av oaktsamhet brutit mot tillståndsplikten.
Kvinnan överklagade och anförde att hovrätten funnit att hon erhållit ersättning för att ta emot hästar. Varken åklagaren eller domarna hade dock frågat henne om saken. Riksåklagaren svarade att om omständigheten varit avgörande för frågan om ansvar så kunde inte kvinnan anses ha beretts fullgoda möjligheter att försvara sig.
Högsta domstolen, HD, finner att det av hovrättens dom får anses framgå att frågan om ersättning varit av avgörande betydelse för hovrättens bedömning av ansvarsfrågan. Något påstående om ersättning finns dock inte i gärningsbeskrivningen och har inte heller på annat sätt förts in i målet. HD finner därför att kvinnan inte fått möjlighet att försvara sig och att berövandet utgör ett rättegångsfel.
HD undanröjer därav hovrättens dom och återförvisar målet till hovrätten.
Två justitieråd är skiljaktiga i frågan om återförvisning och anser att målet bör avgöras i sak, utan att riksåklagaren ges möjlighet att justera gärningsbeskrivningen. De instämmer i att ett rättegångsfel föreligger.
