av Erik Lakomaa, Ekon. Dr och forskare och Sebastian Scheiman, advokat.
Regeringen har nu överlämnat sitt förslag till ändringar i vapenlagen till Lagrådet som har att granska det över julledigheten. Förslaget beskrivs av regeringen som innebära lättnader för jägare och sportskyttar. En närmare genomgång visar dock att de föreslagna ändringarna sammantaget innebär en påtaglig skärpning av restriktiviteten i vapenregleringen. Därutöver innehåller förslaget flera bestämmelser som – oavsett graden av restriktivitet – är olämpligt utformade ur ett rättssäkerhetsperspektiv.
Flera av förslagen tycks dessutom bygga på missuppfattningar om hur gällande rätt eller EU-rätten är utformad. Exempelvis anges som reformer att licensfria vapendelar ska kunna bytas utan ny licensprövning samt att vapen ska få förvaras i vapenskåp på annan plats än där innehavaren är folkbokförd. Båda dessa är dock redan tillåtna enligt gällande rätt, vilket bland annat framgår (senast) av HFD 7343-24, dom så sent som den 18 december 2025. Ett annat exempel är förslaget att ersätta de så kallade femårslicenserna med ett nytt, och högst oklart, system med femårsomprövningar. Detta motiveras med att det skulle vara ett EU-krav, något som inte stämmer.
Förslaget innehåller även flera skärpningar för skytteföreningar och vapensamlare. Eftersom dessa förändringar inte närmare motiveras i lagrådsremissen är det svårt att avgöra om de är avsiktliga eller om även de bottnar i missuppfattningar om vad som är gällande rätt.
Det är inte möjligt att inom ramen för denna artikel behandla samtliga delar av förslaget. Fokus kommer därför att ligga på de två allvarligaste bristerna: den föreslagna generalklausulen (”ventilen”) samt systemet med femårsomprövningar.
Mest långtgående är införandet av den så kallade ”ventilen” en ny generalklausul som ger Polismyndigheten möjlighet att neka vapenlicens om ”vapnets sammantagna egenskaper medför en ytterst påtaglig risk för allmän ordning och säkerhet”.
En generalklausul är ett lagtekniskt verktyg som syftar till att fånga upp situationer som inte uttryckligen regleras i lagtexten. Den kan vara motiverad när detaljerad reglering inte är möjlig eller önskvärd. Samtidigt innebär generalklausuler alltid ett betydande tolkningsutrymme för rättstillämparen. När detta utrymme blir alltför stort, och lagstiftarens intentioner inte tydligt framgår, uppstår problem med bristande förutsebarhet och risk för rättsosäkerhet i form av inkonsekvent praxis. Man kan hårdra det och säga att generalklausulen är legaldefinitionens motsats. Problemet med vapenlagen är att den reglerar just vapen, något som är under konstant teknisk utveckling och leder till svåra legaldefinitioner. Detta är djupt problematiskt eftersom förutsebarhet är av centralt rättsstatligt värde. Man ska här inte glömma bort att vapenlagen dessutom innehåller straffstadganden, varför denna typ av regleringen är extra olämpliga.
Den aktuella skrivningen i utredningen utgör dock ett extremfall. Generalklausulens räckvidd är så vid att den i praktiken kan sätta stora delar av den övriga vapenlagstiftningen ur spel. Vid en första anblick kan formuleringen framstå som begränsad, men i praktiken är den så öppen att den kan omfatta nästan vilka vapentyper som helst.
Detta framgår tydligt mot bakgrund av vad Polismyndigheten vid olika tillfällen – i domstolsinlagor, remissyttranden och i media – har ansett vara samhällsfarligt eller borde förbjudas. Exempelvis har myndigheten velat stoppa gevär som kan utrustas med kikarsikten, men även sådana som inte kan det. Hagelgevär med plastkolv, gevär med fällbara kolvar, vapen med överbyggnad kring pipan, enkelskottsgevär i kaliber .22 LR, jaktgevär med ”för hög” vikt, revolvrar i magnumkalibrar, repetergevär med pistolgrepp samt halvautomatiska gevär i kaliber .22 LR har alla pekats ut som problematiska.
Med en generalklausul av föreslagen typ finns inget som hindrar att dessa, och många andra, vapen i framtiden bedöms som otillåtna. I och med att regeringen inte angett några rekvisit går det inte att avgöra på förhand, i stället hänvisas till helhets- eller riskbedömningar.
I utredningen nämns behov av att förbjuda vissa vapentyper: AR-9 (som idag används inom det dynamiska sportskyttets gren korthållskarbin) och gevär med hög anslagsenergi, ofta kallade ”elefantstudsare”, som man enligt utredaren kan använda för att “beskjuta polisstationer” med. AR-9 nämns inte i lagrådsremissen, men väl de senare: där har man i stället tonat upp dess påstådda farlighet och lagt till att sådana vapen även kan användas för att beskjuta flygplan. Att detta aldrig hänt nämns inte. Inte heller att det handlar om att reglera licenser för jägare eller sportskyttar som i övrigt bedömts vara lämpliga vapenägare, vilket kräver att de även bedöms vara laglydiga (hade de inte varit det hade de inte fått någon vapenlicens alls, oavsett vapenmodell). Varken polisstationer eller flygplan står på listan över jaktbart vilt. De kriminella och terrorister som skulle utföra något liknande låter sig heller inte avskräckas av vad som är tillåtet eller inte i svensk vapenlagstiftning. Det är här uppenbart att utredningen och regeringen inte kan se skillnad på tillåtna och otillåtna ändamål för innehav av skjutvapen.
Oavsett vad man anser om seriositeten i de anförda exemplen kan konstateras att även om man vill begränsa vissa enskilda vapenmodeller är inte införandet av en generalklausul den minst inskränkande lösningen, snarare motsatsen.
I utredningen anförs dock inga egentliga direkta skäl för den nya generalklausulen. Det som anges är främst ett behov av att stoppa vissa enskilda vapentyper och att lagstiftningen måste vara ”framåtsyftande”. Detta bygger på en missuppfattning om hur vapen regleras i Sverige. Den nuvarande ordningen är funktionsbaserad. Det är därför vi i nuvarande vapenlag har få legaldefinitioner. Om någon konstruerar ett vapen med samma funktion som ett redan reglerat vapen – exempelvis helautomatisk – omfattas det av samma regler, oavsett konstruktion eller tillverkningssätt. Det spelar ingen roll om vapnet tillverkats med fil, gjutning, CNC-maskin eller 3D-skrivare. Någon särskild generalklausul krävs därför inte för att hantera ny teknik. Det påstådda ”problem” att det skulle kunna tillkomma vapenkonstruktioner som inte täcktes av lagstiftningen existerar helt enkelt inte. Slutligen påstår man (s. 79) att generalklausulen skulle krävas av EU. Även detta är felaktigt.
Generalklausulen skulle också ändra en grundprincip i den svenska vapenlagstiftningen. Vapenlicenser ges för olika ändamål, exempelvis målskytte och jakt (där man får använda vapen med licensändamål jakt även för målskytte men inte tvärtom). Vilka vapenmodeller som varit tillåtna har i sin tur bestämts av Naturvårdsverket (för jaktvapen) eller om de överensstämt med reglementen i skyttegrenar (för vapen för målskytte). Detta är den ordning som gällt sedan 1949 i Sverige (innan dess fanns ingen “behovsformulering”, den som uppfyllde kraven för vapenlicens fick inneha det vederbörande ville). Regeringens föreslagna ordning skulle kunna resultera i att Naturvårdsverket med stöd i jaktlagen menar att vapnet är godkänt för jakt men Polismyndigheten med stöd i generalklausulen ändå nekar licens. Samma sak med målskytte. Där skulle ett vapen kunna vara godkänt exempelvis enligt det internationella grenreglementet och därmed också traditionellt tillåtet i Sverige, men där Polisen ändå nekar licens i framtiden.
Till detta kommer att normgivningsmakten i praktiken flyttas direkt från riksdagen till Polismyndigheten utan närmare instruktion. Lagtexten anger inte vilka omständigheter som ska vara avgörande vid bedömningen, vilket innebär att det är myndigheten som genom sin praxis kommer att fastställa rättsläget. En sådan ordning är konstitutionellt tveksam och svårförenlig med kraven på legalitet och förutsebarhet. Polismyndigheten har förlorat ett flertal mål i högsta instans när man försökt ta ut svängarna för mycket om vad som är tillåtet och otillåtet enligt vapenlagen (se utöver det ovan nämnda målet från den 18 december i år även t.ex. HFD 2016 ref. 77, HFD 2018 ref. 53, HFD 2024 ref. 7, NJA 2019 s. 1041 och NJA 2023 s. 81).
Med en generalklausul av detta slag kommer det bli ännu svårare för den enskilde att hävda sin rätt mot en myndighet som är känd för att försöka inskränka det civila, legala, vapenägandet.
Sammantaget väcker förslaget allvarliga rättssäkerhetsfrågor. Det finns skäl att förvänta sig att Lagrådet särskilt uppmärksammar generalklausulens omfattning och dess konsekvenser för maktfördelning, förutsebarhet och rättssäker tillämpning av vapenlagstiftningen.
När det gäller de föreslagna femårsomprövningarna hänvisar regeringen till EU:s vapendirektiv och menar att tidsbegränsade licenser därför inte kan avskaffas. Det är korrekt att direktivet nämner ”omprövning” inom en femårsperiod, men detta avser en kontroll av licensinnehavaren – inte en ny materiell prövning av vapnet eller behovet. I Sverige sker redan en sådan kontroll, men den sker inte vart femte år utan dagligen(!) genom slagningar mot belastnings- och misstankeregistren.
Såväl regeringen (prop. 2020/21:42 s. 53 f.) som de två utredningar som behandlat implementering av vapendirektivet (SOU 2022:62 s. 112 samt Ds 2018:1 s. 193 f.) har funnit att Sverige genom denna dagliga kontroll uppfyller EU:s krav och att inga ändringar behöver göras. Även EU-parlamentets förhandlare i frågan, svenska Anna-Maria Corazza Bildt, förklarade vid presentationen av direktivet att detta inte ställde krav på tidsbegränsning av licenser för länder som hade en sådan registerkontroll av licensinnehavare som Sverige.
Om EU, som regeringen nu ändå påstår, verkligen hade krävt att licenser skulle omprövas (utöver den dagliga registerkontrollen) hade regeringen dels inte kunnat (som de nu gör) undanta licenser som inte är tidsbegränsade idag eller vapen för andra ändamål än målskytte (de flesta EU-länder har inte licenser uppdelade på ändamål), dels hade kravet gällt alla EU-länder (de flesta länder har inte tidsbegränsade licenser). Nu handlar det alltså inte längre om en överimplementering av ett EU-direktiv, utan om införande av nya regler där man bara använder EU som ursäkt.
Det är naturligtvis legitimt att politiskt vilja skärpa regleringen av legala vapen. Däremot är det problematiskt att framställa nya restriktioner som lättnader eller som nödvändiga följder av EU-rätten när så inte är fallet. I kombination med en långtgående generalklausul riskerar förslaget att allvarligt undergräva förutsebarheten och rättssäkerheten i svensk vapenlagstiftning.
