av Ulf Stenberg, chefsjurist, Villaägarnas Riksförbund
Regeringen skärper lagstiftningen genom att införa visitationszoner och sänka straffmyndighetsåldern till 13 år, men undviker samtidigt att vidta åtgärder mot de kriminella nätverken när detta påverkar bankerna. Nästan 80 procent av Villaägarnas medlemmar är enligt en undersökning beredda att byta från banker med högre bedrägeririsk. Regeringen låter dock inte Finansinspektionen berätta hur säkra bankerna faktiskt är.
Många av Villaägarnas medlemmar har stora bolån och är viktiga bankkunder. Dessvärre har alltför många medlemmar med banktillgodohavanden drabbats av bankbedrägerier. Under september och oktober genomförde Villaägarna därför en undersökning med 5 500 svarande. Hela 93 procent ansåg att bankerna sannolikt skulle investera mer i säkerhet om de bar ett större ekonomiskt ansvar vid bedrägerier.
Det finns en oro för bankbedrägerier bland bankkunderna, vilket är naturligt med tanke på att Polisen får runt 3 000 anmälningar om bankbedrägerier per månad. Även om man vill minska sin egen risk går det inte att välja en säkrare bank. Finansinspektionen har detaljerad statistik, men får inte föra informationen vidare till allmänheten på grund av sekretess.
Konsekvensen blir att pengar stannar kvar i banker med svagare säkerhet. Det underlättar för kriminella nätverk att fortsätta begå bankbedrägerier och därmed finansiera vapen, ammunition och narkotika. Allt detta för att regeringen vägrar tillåta en helt rimlig konsumentupplysning om vilka banker som innebär störst risk.
I andra branscher gäller öppenhet. Det är inte hemligt vilka restauranger som har fått anmärkningar från kommunens hälsoskyddsinspektörer. Inte heller vilka bilar som underpresterat i Euro NCAP:s krocktester. Så man kan som konsument välja bort lunchrestauranger med anmärkningar på hygienen och osäkra bilar. Du kan dock inte välja bort en osäkrare bank, då banksäkerheten är hemligstämplad.
I Storbritannien funkar det annorlunda. Där är statistiken över bankbedrägerier offentlig hos PSR, Storbritanniens motsvarighet till Finansinspektionen. De brittiska bankkunderna kan välja bort de banker som upplevs vara för otrygga. Det här pressar de brittiska bankerna att minska bedrägerierna. Ansvarsreglerna sker sig dock åt, då brittiska banker står för 88 procent av förlusterna vid bedrägerier och de svenska bankerna endast för omkring 10 procent av förlusterna. När nästan hela kostnaden i Sverige landar på kunderna finns inga ekonomiska drivkrafter för bankerna att stärka säkerheten. Investeringar i högre säkerhet är ofta olönsamt för bankerna, då det ger högre kostnader och lägre vinst.
Om statistiken vore offentlig även i Sverige skulle banker med låg säkerhet riskera att förlora kunder och därmed pengar. Det skulle skapa ett ekonomiskt tryck på bankerna att höja säkerheten. Bankdirektörer reagerar mer på minskade vinster än på att bankkunder råkar ut för bedrägerier.
Regeringen visar en påfallande undfallenhet när det gäller lagstiftning som skulle tvinga bankerna att ta ansvar och förbättra säkerheten. Så länge bankerna saknar ekonomiska incitament att agera kommer bedrägerierna fortsätta. Villaägarna recenserar inte regeringens åtgärder mot gängen som att införa visitationszoner och sänka straffmyndighetsåldern till 13 år, men konstaterar att regeringen tycks ha svårt för att införa åtgärder som berör bankerna.
En majoritet av bankkunderna vill se öppen statistik och ökat ansvar för bankerna, men ändå uteblir lagstiftningen. Det beror sannolikt på banklobbyn. Bankerna och deras intresseorganisationer har stora resurser och arbetar aktivt med lobbying direkt mot politiker. De agerar i det tysta, men deras påverkan är betydande och lönsam för bankerna.
Ansvaret för det finansiella systemets säkerhet har i praktiken flyttats från bankerna till kunderna, samtidigt som viktig information mörkläggs. Förr stod bankerna för kostnaderna vid bankrån. Nu när brotten sker digitalt får kunderna bära förlusterna utan möjlighet att välja tryggare alternativ.
Regeringen har väl lättare att lagstifta om annat än att sätta press på bankerna. Det är dock ett misstag då det är bankkunderna och inte banklobbyn som har rösträtt i nästa val. Något som justitieminister Gunnar Strömmer (M), finansmarknadsminister Niklas Wykman (M) och civilminister Erik Slottner (KD) kan tänka på.
